Guldbaggekåt eller förändra världen?

I veckan vann regissören Ruben Östlund en Guldbjörn för sin kortfilm ”Händelse vid bank” vid Berlins filmfestival. Grattis Ruben! Filmvärlden är full av priser där Oscarstatyetten är den mest åtråvärda av dem alla. När vi var i Cannes och visade vår kortfilm ”Ester” på Palais de Festival, fick jag frågan, som egenskap av filmens regissör, om jag gjorde film för att vinna priser. Hm….för mitt inre öga såg jag de otaliga gånger jag stått framför badrumsspegeln med en schampoflaska i handen och yttrat de efterlängtade orden ”I wanna thank….!”. Visst drömde jag om ett ”close encounter with Mr Oscar”, men svarade att ”näe…jag gör film för att jag har något att säga”. Och så är det. Till största delen. Jag började inte skriva manus för att jag ville stå där uppe på scenen och tacka alla inblandade, klä mig i en svindyr designerblåsa, sippa champagne hela natten och frottera mig med kändisar. (Vad är väl en bal på slottet….:) Jag ville påverka. Vårt första manus ”Hjälp för helvete! Hjälp” föddes ur ett antal artiklar jag skrivit om hur den radikala 70-tals feminismens frontfigurer påverkat en generation döttrar (60-och70-talister), och hur samhället förändarades när dessa feminister gjorde helt om på 80-talet och kvinnorörelsen gjorde halt. Det var en svidande kritik mot kvinnorörelsens radikala framfart, blandat med en härlig omgång 80-tals nostalgi där pudelrocken, rotlösheten och längtan efter bekräftelse var de grundläggande ingredienserna. Manuset blev vår filmbaby och vi jobbade stenhårt på att mejsla fram en historia som skulle berätta om detta ur döttrarnas synvinkel. En film som skulle förändra världen. Vi skrev om och skrev om och skrev om, men när den hamnade på finansieringsstadiet, blev det tvärstopp på högsta nivå. Den dåvarande filmkonsulenten på SFI sågade filmidén och manuset vid fotknölarna med kommentarer som ”rena rama karrikatyrerna” och ” dottern är ju helt passiv” (vilket var precis vad hon skulle vara, eftersom hon var totalt rotlös i tillvaron, hade tappat sin kvinnliga identitet, var fylld av rädsla inför att bli förälskad eftersom det kunde innebära kvinnoförtryck och såg hela sin uppväxt i feminismens optimism som en stor bluff). Att den kvinnliga filmkonsulenten själv tillhörde generationen radikala feminister födda på 40-talet, skulle kunna ha med saken att göra, men det är bara en teori… Manuset gick några rundor runt kvarteret, men vi gav oss inte. Vi filmade till slut en pilotfilm på 35 mm i Ystad Studios, där filmteam och stora skådisar som Ola Rapace, Ingela Olsson och Amanda Ooms ställde upp ideellt. Alla som läste vårt manus ville se filmen omedelbart eftersom de kände igen sig, utom just den dåvarande filmkonsulenten. Och utan hennes stöd, blev det ingen film. Vi skrev inte ”Hjälp för helvete! Hjälp!” för att vinna en Guldbagge…inte i första hand. I andra hand hade vi gärna klivit upp på scenen, iförda tiaror eller rymdtentakeldiadem och tackat, bockat och kanske bråkat lite i klassisk Moodyson-anda. Men det var inte därför vi kämpade med vårt manus i flera år. Vi ville påverka med en oberättad historia. Vår kortfilm Ester har visats över hela världen, men har aldrig vunnit några priser. Det är en kortfilm, som vill förmedla ett budskap. Idag, fem år senare, visas filmen fortfarande för att människor vill se den och tar till sig budskapet. DET och är något att tacka för…men visst…en dag skulle jag ärna vilja byta ut min plast-Oscar som står på hyllan mot en riktig och säga ”I wanna thank….!”.
Se ”ESTER” under ”film” här på webbsidan.
Pernilla

Utdrag ur vårt manus ”Hjälp för helvete! Hjälp!”.

På en tillfällig scen står EBBA-BRITT med sin dotter CISSI, tio år, och några KVINNOR och BARN från kvinnokollektivet Fru Gud. Ebba står vid en mikrofon och ovanför hennes huvud hänger en banderoll med slagord för kvinnokampen. Cissi står bredvid med ett plakat med texten ”Får jag finnas överhuvudtaget?”.

EBBA-BRITT
Jag tillhör den stora
grupp kvinnor som kunde
fortsatt ägna mitt liv
åt att ta hand om man
och barn! Men jag hoppade
av för att lägga min tid
på kampen för kvinnans
frigörelse!

CISSI
(viskar)
Ebba…

Cissi är uppenbart kissnödig. Ebba hör inte.

EBBA-BRITT
Det sägs ofta, som argument
mot kvinnokampen, att barnen
behöver sin mamma i hemmet,
men det är bara ett behov
som vi själva har skapat.
Inget verkligt behov, utan
bara en vana dom har fått!

CISSI
Mamma…jag måste kissa…

EBBA-BRITT
Barnen behöver en mamma
som är fri och lycklig
och som trivs med sig
själv för att kunna
vara en bra förebild!

Demonstranterna jublar.

EBBA-BRITT
Kvinnokampen är för oss,
men framförallt…för våra döttrar
och deras döttrar!

Cissi kan inte hålla sig längre. Hon kissar på sig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s