Får man skämta med Ingmar Bergman?

”Det är fan ta mig som en Bergmanfilm!”. Hur många gånger har man inte yttrat de orden? När livet känts tungt, dystert, mörkt och absurt. När det känns som om döden flåsar en i nacken, allt går i svartvitt och klockorna tickar så där ödesmättat, att man tror att ens sista stund är kommen. Nåja…kanske inte riktigt så dystert. Men visst är det lite ”Bergman” när det tar emot.
Ser man Ingmar Bergmans filmer, så är han en riktig dysterkvist. Allvar är hans ”middelname”. Men var han verkligen så dyster? Hade gubben ingen humor? I början av min manusförfattarbana, gav jag mig den på att se min ”Bergman”. Jag ville veta om hans filmer var så fantastiska och speciella som man alltid hört.
Under en sommar, gick de flesta av hans bästa filmer på tv. Det blev många mörka, tunga sommarkvällar, men fan vad bra det var! Jag blev så inspirerad att jag tog på mig basker vid min första filminspelning, i hopp om att det skulle gå bättre. Och det gick ganska hyfsat för Ester, måste jag säga. Och på vägen har Bergman spökat för oss och kastat en inspirerande skugga över vårt skrivande. Inte för att vi försöker oss på att göra en ”Bergman”, men han finns där i baktankarna när vi sätter oss vid datorn. Som när vi började skriva på vårt novellfilmsmanus (under utveckling). En 28 min lång film om en kvinna som går in i väggen. I brist på tid. Och plötsligt slog Bergman till med full kraft. Manuset fick namnet TIDLÖSA och efter en gedigen research, knypplade vi ihop ett manus, där inspirationen kom från våra favorit-Bergman-filmer. ”Moderna” stressfaktorer som karriär, barn, jobb, äktenskap, vardagsysslor och relationer reflekterades i Bergmans spegel, men med glimten i ögat. ”Döden” blev en fåordig rörmokare i svart hårdrocks-hoodjacka som kom med dystra besked om förstoppade handfatsrör. Kampen om tiden i tvättstugan, utspelades mellan vår huvudperson Karin och Fru Andersson i en medeltida källare, där tvättkorgen blev en tung börda att bära och kampen om tvättiden ett ämne att tvivla över. Barnen Alex och Fanny spelade på tok för mycket schack medan Karin drömde om att resa till Gotland, där hon kunde tillbringa en sommar med att bada näck. Allt tänkt att filmas i en svartvit drömsekvens, som utspelar sig i stackar Karins utbrända hjärna.
Jag vet inte vad Bergman hade sagt om vårt manus. Men han är en stor inspirationskälla och jag tror att han skulle dragit på smilbanden. Jamenar…utan en stor portion humor kan man inte skapa storartat drama. Synopsis till TIDLÖSA finns under ”Film”.
Pernilla

Tinroofs Favorit-Bergman:
Persona (1966) , Smultronstället (1957) , Tystnaden (1963) , Fanny &Alexander (1982) , Gycklarnas Afton (1953), Det Sjunde Inseglet (1957), Höstsonaten (1978).

Annonser

3 svar till “Får man skämta med Ingmar Bergman?

  1. Jamenvisst, han är fantastisk i all sin dystra glans. Jag var på presskonferensen på Fårö inför Tystnaden. På vägen fram till huset fanns ett naket träd på en åker. Det var ett Bergman-träd! Utan ett löv spretade grenverket naket, förtvivlat och desperat mot en stålgrå himmel och jorden var sur och höstlik. Jag kände igen scenen från någon film och det föreföll självklart att trädet skulle växa just här. Som en entré till Bergmans hus – fylld av förtvivlan och desperation. Sur, höstlik och naken.

  2. Säger som Bergman: Det är så jävla länge sen så det har jag inte en aning om 🙂
    Jag minns scenerna men inte ett ord av vad som sades. Jag var ju ganska ung också… Fattar inte att jag fick åka dit.
    Bergman satt i alla fall nonchalant på skrivbordet medan tjejerna/skådisarna inramade. Så var scenen. Och så var förmodligen deras relation.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s