Dokumentären – modet att berätta en sanning…

I min bokhylla finns en påse. Den är full med dv-band, filmade under en period som sträcker sig från 2003-2007. Den påsen ska bli en dokumentärfilm. ”Man kan om man vill” är arbetsnamnet och med vår dokumentär vill vi berätta den sanna historia om vårt sökande efter den svenska stumfilmsstjänan Anna Q Nilsson.
Den sanna historien var det ja….men hur sann är en dokumentär egentligen? Så fort råfilmen hamnar vid ”klippbordet”, blir historien formad till något som vi som filmskapare bestämt att vi vill berätta. En story. Vissa delar får vara med, andra inte. Vi pusslar ihop vårt material och …bygger en sanning?
Enligt Wikipedia är en dokumentärfilm ”en film som inte bygger på fiktiva manus och vars regi syftar till att så verklighetstroget som möjligt avspegla verkligheten sådan den faktiskt gestaltar sig.” Vi filmar och filmar och har egentligen ingen aning om vad slutresultatet kommer att bli. Vi kan bara ana. Kanske ringa in en ramidé som ska fyllas av dokumentära klipp. Och slutprodukten kan bli kraftfull.
När ”Bananas” gick upp på biograferna världen över, fick Fredrik Gertten och Margarete Jangard (WG Film) snabbt reda på att deras film INTE talade sanning och blev stämda av företaget Dole. Men de vägrade ge sig och lyckades överbevisa Dole om att deras dokumentär berättade en sann historia. Och vi vill så gärna tro på dokumentären. Att den plockar fram, gräver upp, avslöjar och bevisar på olika sätt. Vi vill tro på att filmaren visar upp en verklighet som vi kan ta till oss, häpna över, förundras över och bli förbannade på. Grävande journalistik i filmens värld, där Michael Moore, i mitt tycke, regerar och satte dokumentären på vita duken med sin Bowling for Columbine 2002. (Oscarsbelönad 2003 för bästa dokumentär).
När vi nu ska börja rota i vår påse på hyllan, börjar en ny resa. Resan in i dokumentärens värld och modet att berätta en sanning…
Pernilla

Dokumentärtips: Roger and Me (Michael Moore gör upp med arbetslösheten i sin hemstad Flint, 1999) Screeming Men, om en finsk manskör på turné, Mika Ronkainen, 2003) Burma VJ, förbjudna filmklipp från munkarnas protester i Burma, Anders Ostergaard, Oscarsnominerad för bästa dokumentär 2010. Heja Anders!!!)

Burma VJ for an Oscar!

Annonser

2 responses to “Dokumentären – modet att berätta en sanning…

  1. Lycka till med er dokumentär. Ang. att tala sanning, den poetiska sanningen är inte att undersakatta.

    -MIB

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s