Kategoriarkiv: Film

A brand new start!

And so we are all set for the final verson of the story of Anna Q. We went to our writers cabin, to think and develop a final storyline, and I must say that we came a long way during 24 hours.

This project has been going on for a couple of years and has been ”sleeping” for a while. But now it was ready to wake up!

A new storyline and a fresh start is all  it took, and we will meet with a producer next week to talk about the project!

To be continued….

P&P

The Artist opens up for the story of Anna Q Nilsson

Congrats to The Artist and Jean Dujardain from us here at Tinroof. We are delighted that a silet film about a silent movie star wins the big O and hope this will open up for our script ”Anna Q”.
Anna Q is inspired by the true story of Anna Q Nilsson, a young Swedish girl, who emmigrates to America in 1905 and becomes a pioner in American film history.

Anna Q

 

Anna Q and Dirty Flashfoot

Hi!

Tonroof is currently working on two international scripts.

Anna Q
”A young girl emigrates to America in 1907 and becomes a pioneer in the American filmbusiness, but great sucess demands great sacrifieses.”

Inspired by the true story about the Swedish silent film actress Anna Q Nilsson, born in 1888 i ystad, Sweden. One year of research is done and a first draft is ready. There is also a short trailer about our work with the research and the scriptwriting.
We are looking for producer and director for the project. Part of the financing is ready and this story is too important not to tell.

Dirty Flashfoot
”Dirk Flachenback, a soul searching geek, moves to a town where the entire decade of the eighties is erased from history. When he meets the illegal and infamous eighties dancers, The Dance Club, he is chosen to do the leathel Big Jump at an underground dance competition and discovers his true identity.”

First draft is available. Looking for producer and director and we want to pitch this one to Ben Stiller and Red hour Film. Anyone….?

Write on!
P&P

Hej från Tinroof och Ester simmar vidare!

Hej på er!

Det har varit ett långt uppehåll här på bloggen. Jag (Pernilla) varit ute på kulinariska äventyr i Sveriges Mästerkock. Idag ägnar jag mig mest åt mat och det är numera på professionell basis. Jag driver bloggen ”Mästerkock i mitt eget kök”  där jag bloggar om det mesta som rör mat och matlagning. Petra jobbar med olika spännande evenemang i Malmö.

Men det innebär inte att filmarbetet upphört. Tvärt om. Det börjar rycka i manusskrivarfingrarna nu. Vi fortsätter och sätter tänderna i några av våra projekt som vilat under förra året.

Tills dess kan ni resa till Vladivostock och se vår kortfilm ESTER som visas som ett av det bästa ur repertoaren från Capalbio filmfestival! Eller se den här…

Hej hej

P o P

Är filmbranschen redo eller är vi knäppa i skallen?

De dyker upp hela tiden. Filmerna som blir gjorda. Filmerna som lyckas ta sig från en tom manussida till en premiär på vita duken. Det är tusentals hinder på vägen som ska övervinnas och många nålsögon som ska slinkas igenom.
Men vilka slinker då igenom? Efter lite efterforskning på kommande svenska filmer, så är dysfunktionella familjer, tonårstrubbel, religiösa motsättningar och ”underdogs” vanligt förekommande. Och så Del 3:orna som den här gången representeras av Änglagård- tredje gånge gillt.
Det verkar som de filmer som visas på bio, följer en marknära nivå, längs en rak linje, utan att sticka ut. Lite som dansbandsmusik. Tillgänglig och bred. För mycket saxofon helt enkelt.
När jag granskar våra manusidéer: Episk storfilm som utspelar sig i seklets början om en ung flicka som blir pionjär i den amerikanska filmbranschen (Anna Q), fyra medelålders kvinnliga rockbrudar som lider av extrem fyrtioårskris men som tar revansch under en galen turné i Sverige (WitchKraft- a shortcut to hell), kvinna mitt i livet som går in i väggen och vaknar upp i en svart-vit Bergmansk värld (Tidlösa) och ung kille som avslöjar sin identitet som son till den förvisade Flashbaby, i en stad där 80-talet raderats från historien (Dirty Flashfoot), så undrar jag om branschen är redo för oss eller om vi är helt ute och cyklar?
Har vi för mycket fantasi? Lyfter vi våra idéer upp på en overklig nivå som är för konstig att greppa för gemene man? Tänker vi för stort? För dyrt? För mycket distade gitarrer?
Jag saknar fantasin i svensk film, den där upplevelsen som inte är diskbänksrealistisk, politisk korrekt och skraj för att dra ett fingefäpplande solo. Men frågan är om filmbranschen är redo?

Diskbänksrealism på Tinroof

Write on
Pernilla

Härliga höstrusk och skrivardiciplin!

Så har det gått en sommar. Lata dagar på stranden. Långa sovmornar. Härliga grillkvällar…. Herregud! Vilken stress! Nu kommer äntligen hösten och med den skrivardiciplin.
För en manusförfattare krävs det enorm diciplin för att få någonting gjort över huvudtaget. Att sätta sig på stolen och skriva. Men det är inte lätt när man har skrivarlyan hemma i vardagsrummet och hemsysslorna plötsligt blir mer attraktiva än att vara kreativ vid tangentbordet.
Plötsligt blir det kul med en handdisk, lite tvättvik, kanske en dammsugning. Men det är bara undanflykter. Att sätta sig ner på rumpan vid datorn, öppna det kreativa sinnet och börja skriva, det är vad man egentligen borde göra. Diciplin!
Nytt eller gammalt? Anna Q är på vift och vi hoppas på svar inom kort ifrån SF. De har ju också haft sommarlov… Det är dax att avsluta WitchKraft treatment och skicka iväg häxorna till Blåkulla. Kanske hög tid att börja snegla på Novellfilmssatsningen och damma av Tidlösa. Det är som att börja rulla en enorm snöboll uppför en alp…men nån måste göra det. Och visst hjälper det härliga höstrusket till. Då är det ju tillåtet att spendra timmar vid datorn och träffa alla gamla (och nya) karaktärer igen. Det är precis som om de har stannat upp där vi lämnade dem innan sommarlovet och de blir lika glada som vi, när de får börja röra på sig igen.
Höstiga hälsningar
Pernilla

Manusföljetong Del 5. ”WHY THE FUCK DO YOU WASTE TWO HOURS OF MY LIFE WITH YOUR FUCKING MOVIE????!!!!”.

”WHY THE FUCK DO YOU WASTE TWO HOURS OF MY LIFE WITH YOUR FUCKING MOVIE????!!!!”. Ord och inga visor från manusgurun Robert McKee (spelad av Brian Cox) till Nicholas Cage i filmen Adaptation (2002 Charlie Kaufman). Den handlar om en manusförfattare som fått skrivkramp, men vars bror skördar stora framgångar efter att ha besökt Mr Mc Kees storyseminarium.
Vi har också besökt Mr McKees storyseminarium och suttit raka i ryggen, med avstängda telefoner och lyssnat till vart enda ord denne man rabblat under två dagar på en scen i London. RESPEKT!
Han lärde oss att vår film måste handla om någonting och också om att ”döda våra käraste” – Kill your darlings.
När vi började vår rewrite, hade vårt manus två början. Med våra två början, blev filmen till ett drama med lyckligt slut. Manuset startade med en ”hook”. En okänd kvinna får reda på att hon är adopterad av vår hjältinna. Sedan dyker den okända kvinnan upp på sid 124 och finner sin mor. Happy end. Trots att modern dör. ..hm…vem handlar den här filmen om? Dottern eller? Ska vi följa henne i vardagen 1974, någonstans i Washington? Vad jobbar hon med? Är hon gift? Har barn?….Men den skulle ju handla om Anna….
KILL YOUR BLOODY DARLING!” dundrar Mr Mc Kees cigarettskrovliga röst i bakhuvudet. Man kan nästa känna cigarettröken från hans fem pauscigg.
Ok. Döda dottern och satsa på en början. Plötsligt är vår hjältinna i fokus (vilket är en självklarhet! Det ska ju handla om henne). Hon söker efter något hon har förlorat. Vi får följa med på resan, då hon avslöjar sin livs hemlighet men hon finner aldrig det hon förlorat, igen. Vårt drama med happy end, blev plötsligt till en dramatragedi. Sorgligt men nödvändigt. Känslosamt. En avslöjad livshemlighet!
Känslan av att vara Gud eller hans motståndare är enorm. Vi ”dödade” dottern. Det känns hemskt! Hon har ju hängt med sedan treatment 1. Samtidigt blev det mycket bättre. Och faktum är att när filmen visas på vita duken, är det INGEN som har en aning om att det fanns en dotter på sid 1 och sid 124.
Nu skickar vi iväg vår baby. Men tyvärr är slakten inte över än. Det kommer säkert bli många mord innan filmen har premiär:)!

Ur filmen Adaptation (2002)
Ouch….
Pernilla
http://www.mckeestory.com/

Manusföljetongen Del 4. Det är målet, inte vägen dit, som är viktigast.

Har ni någon gång märkt att en riktigt bra och spännande film ibland helt plötsligt ”saggar” och tråkar till sig sådär sjuttio minuter in i filmen? Den spännande upptakten har fått dig sitta klistrad i biofåtöljen, men plötsligt får du lust att köpa mer popcorn, hångla med din dejt eller gå på toa.
Det är den förkastliga Akt 2.
Efter ca femtio procent in i filmen, runt en timme, har vår hjälte bestämt sig för att fullständigt hänge sig åt sitt mål och försöken att ta sig dit – Point of no return. Hjälten kan helt enkelt inte gå tillbaka i handlingen utan måste gå framåt.
Men det är här som manusförfattaren ofta tappar greppet. Du har byggt upp en spännande början, där vi lärt känna vår hjälte, utsatt henne/honom för några spännande incidenter, som ger henne/honom ett mål att sträva efter. Du har placerat dit en fiende, som ska försöka stoppa din hjälte från att nå målet och vi har också träffat hjältens stora kärlek (som ibland är målet). Allt det där är roligt och spännande att fantisera och bygga ihop, men SEN…
I Akt 2, ska det börja krångla till sig ordentligt för vår hjälte. Motgångarna ska hagla och han/hon ska köra i 190 rakt ner i avgrunden (Black moment eller Major setback) och det är ofta här som ett manus inte riktigt håller sig på banan. Händelserna staplas på varandra och det ”händer” inte så mycket, eller så händer det överdrivet mycket. En massa lösa omvägar hit och dit. Hjälten står i alldeles för många vägskäl och vi sitter ibland och undrar: ”Vad sjutton gör han/hon nu?. ”Vad har det här med saken att göra?” Varför?!”.
Varför blir det så här? Jo….hjälten hade inget klart och tydligt mål från början. Om vår hjälte inte vet vart han/hon ska ta vägen redan under första halvan av manuset….då vet manusförfattaren inte det heller. Vi har ingen aning om vilka problem och hinder som vi ska snickra ihop för att hindra vår hjälte från att lyckas nå sitt mål….eftersom det är för luddigt, otydligt eller saknas helt. Förbaskat självklart egentligen….men inte så lätt som det verkar.

Anna Q i sitt hus i Malibu runt 1926.
I vårt manusarbete hade vi ett problem. Vår hjältinna, som är baserad på en verklig person, var för framgångsrik! Hon lyckades hela tiden med det hon tog sig för. Alla älskade henne och det var svårt att skapa hinder, problem och höga murar för henne att klättra över. Hennes mål var att bli rik. Och det blev hon. Men det är inget tydligt mål. Men om hennes mål är att bli rik och återvända hem….då är det mycket lättare att sätta käppar i hjulet för henne. Med lite ”filning” på målinriktningen, kommer Akt 2 att bli mycket mer spännande.
I verkliga livet brukar man säga: ”Det är inte målet, utan vägen dit som viktig”. I manusarbetet är det målet och inte vägen som är viktigast.
Ett tips: Hitta på ett så enkelt mål som möjligt. Då blir vägen dit mycket lättare att krångla till.

Lord of the Rings trilogin – tänk att ett enkelt litet mål som att ”ta den här ringen och förstör den” kan resultera i 17 Oscars statyetter och timvis av fantastisk film.

Pernilla

Manusföljetongen – Del 3. ”Det börjar verka kärlek banne mig!”

Ibland undrar man varför just ”de där två” skulle bli kära i varandra? Ja menar Richard Gere och Julia Roberts?! (Pretty Woman)….VARFÖR skulle de vara singlar? Eller Tom Hanks och Meg Ryan? (Sleepless in Seattle). Det är inte speciellt trovärdigt att de skulle lulla runt utan kärlekpartners, om man ser till deras yttre i alla fall.
Så vad är det som får kärlekspar att gnistra så där speciellt på film? Jo, precis som i verkligheten. Att se förbi den yttre identiteten och förstå den inre essensen.
Vår hjältinnas yttre identitet är en målmedveten karriärist. Hennes kärleksföremåls yttre identitet är också en karriärist. Han ska bli världens mest berömda skådespelare och ta Amerika med storm. Hon ska jobba hårt och tjäna pengar. De har samma mål. Rikedom.
Men han ser fram något annat hos vår hjältinna. Hennes inre essens. En kvinna som kanske inte alls drömmer om en karriär egentligen….utan som söker kärlek och bekräftelse…som vill ha familj….som önskar att hon blev sedd för den hon är. En sårbar kvinna….
”Jaha, så hon vill ge upp karriären för man och barn! Är det, det ni vill säga?” sa en ironisk producent på manusseminariet i Stockholm.
Ähm….ja…kanske…eller…Inte särskilt politiskt korrekt. En kvinna ska väl inte ge upp sin dröm för att satsa på familjen? Så vad gör vår hjältinna? Blir kärlekshistorien ett hinder för att hon ska nå sitt mål. Eller ger hon upp karriären för kärleken? Ja, det vet knappt vi, för ibland kan man inte ens som manusförfattare råda över karaktärerna.

”Plötsligt börjar folkmassan röra sig mot relingen.

EMIGRANTER
(olika språk)
AMERIKA! TITTA! AMERIKA!

Anna Q och Bill rusar upp och tränger sig fram genom folkhopen till relingen. Stolt och majestätisk står hon där – Statue of Liberty.

De ser hänfört på den enorma statyn och på Manhattans höga hus i fjärran. Bill kramar och lyfter upp Anna Q upp i luften. När han sätter ner henne, kysser han henne lätt, men kyssen övergår i en intensiv, ömsint, kärleksfull kyss.
Anna Q drar sig undan. Hon återtar kontrollen och börjar ”tjoa” med de andra emigranterna, som om ingenting hade hänt.”

Det var inte alls meningen att de skulle kyssas där…den scenen kom till helt av sig själv i den här omgången rewrite:). Vad ska de hitta på i akt två, som vi inte vet ännu?

Lite kärleksinspiration….

Love
P&P

Manusföljetången – Del 2. Tio procent i 1974 eller i 1905?

Hur fungerar manusstrukturen med vår ramhistoria egentligen?
I vårt manus, som bygger på en enda lång flashback – återblick – möter vi vår hjältinna som gammal och döende. Året är 1974. Hon minns tillbaka och vi får se hennes historia från det att hon är en ung flicka till att hon är en mogen kvinna i medelåldern. Här ligger huvudhistorien, som utspelar sig under seklets början 1889 -1928.
Nu är frågan….hur ska procenten i strukturen fördelas? Alltså de olika ”punkterna” där viktiga saker ska hända. S k plot points.
Manuset är just nu 128 sidor. Hjältinnan hamnar på sjukhus efter ett svårt fall 1974, på sidan 4, men börjar sin återblick på sidan 7. Hmmm…de första tio procenten (alltså då något ska hända som sätter i gång historien) borde ligga på sidan 12-13 om man utgår från manuset början. Ramhistoria och allt. …men på sid 12 ryker ju farsans jobb…Inte värst mycket ”ny möjlighet” för vår hjältinna….
Men om vi skalar bort ramhistorien – den som utspelar sig 1974 – och bara koncentrera oss på huvudstoryn – den om vår unga hjältinna som vill resa till Amerika – så dyker det upp ett brev från Amerika på sid 11, som gör att vår hjältinna bestämmer sig för att hon ska resa dit!

”Vi ser en vidsträckt åker och BRUKSARBETARE som sliter och jobbar med att gallra betor. Anna Q, Assar, Mamma Anna och Per rensar och gallrar. En UNG POJKE kommer rusandes. Han viftar med ett brev.

POJKE
BREV FRÅN AMERIKA! ALLIHOPA!
BREV FRÅN PERSSONS HILMA!

Anna Q släpper det hon har för händerna och rusar iväg.”
En ny vändning! Där satta den! Tio procent av hundraelva sidor! Då bortser vi ifrån de första 8 sidorna, som är ramhistorien. Detta betyder att manusstrukturen följer rätt procentsats i huvudhistorien. Om vi blir av med totalt ytterligare tio sidor och slutligen hamna på 120 sidor. Alltså är det där vi ska tänka manusstruktur.
Krångligt? You bet! För att skriva manus måste du inte bara ha fantasi och kunna skriva. Du måste vara en kall, kalkylerande matematiker som fattar procenten. Tur att jag gick ekonomisk linje på gymnasiet:).

I nästa del möter vår hjältinna kärleken för första gången. Ruskigt svårt. Vad är det som får två envisa karriärister som är ute efter fame and fortune, att falla för varandra, utan att de talar samma språk?

P&P