Category Archives: Uncategorized

Gott nytt år!

2011. Nytt år! Jag säger som jag brukar. Det är DET HÄR året som allt kommer hända! Och det känns lite så. Tinroof har fått vila lite under hösten på grund utav Pernillas deltagande i Sveriges Mästerkock. Det har varit en resa som förhoppningsvis kommer knoppa av sig i både film, tv och reklambranschen. För den som är både film och matintresserade, titta in på Pernillas matblogg och följ Mästerkocksresan där och bli inspirerad av recept.
Ett synopsis på en film-och-mat-kokbok är på G och kanske det blir en del av 2011 nya utmaningar.
Tinroof ser fram emot ett spännande 2011!
Hej på er!

Pernilla söker till Sveriges Mästerkock….hur det gick….följ Pernilla på www.pernillaelmquist.se

Annonser

Manusföljetången – Del 2. Tio procent i 1974 eller i 1905?

Hur fungerar manusstrukturen med vår ramhistoria egentligen?
I vårt manus, som bygger på en enda lång flashback – återblick – möter vi vår hjältinna som gammal och döende. Året är 1974. Hon minns tillbaka och vi får se hennes historia från det att hon är en ung flicka till att hon är en mogen kvinna i medelåldern. Här ligger huvudhistorien, som utspelar sig under seklets början 1889 -1928.
Nu är frågan….hur ska procenten i strukturen fördelas? Alltså de olika ”punkterna” där viktiga saker ska hända. S k plot points.
Manuset är just nu 128 sidor. Hjältinnan hamnar på sjukhus efter ett svårt fall 1974, på sidan 4, men börjar sin återblick på sidan 7. Hmmm…de första tio procenten (alltså då något ska hända som sätter i gång historien) borde ligga på sidan 12-13 om man utgår från manuset början. Ramhistoria och allt. …men på sid 12 ryker ju farsans jobb…Inte värst mycket ”ny möjlighet” för vår hjältinna….
Men om vi skalar bort ramhistorien – den som utspelar sig 1974 – och bara koncentrera oss på huvudstoryn – den om vår unga hjältinna som vill resa till Amerika – så dyker det upp ett brev från Amerika på sid 11, som gör att vår hjältinna bestämmer sig för att hon ska resa dit!

”Vi ser en vidsträckt åker och BRUKSARBETARE som sliter och jobbar med att gallra betor. Anna Q, Assar, Mamma Anna och Per rensar och gallrar. En UNG POJKE kommer rusandes. Han viftar med ett brev.

POJKE
BREV FRÅN AMERIKA! ALLIHOPA!
BREV FRÅN PERSSONS HILMA!

Anna Q släpper det hon har för händerna och rusar iväg.”
En ny vändning! Där satta den! Tio procent av hundraelva sidor! Då bortser vi ifrån de första 8 sidorna, som är ramhistorien. Detta betyder att manusstrukturen följer rätt procentsats i huvudhistorien. Om vi blir av med totalt ytterligare tio sidor och slutligen hamna på 120 sidor. Alltså är det där vi ska tänka manusstruktur.
Krångligt? You bet! För att skriva manus måste du inte bara ha fantasi och kunna skriva. Du måste vara en kall, kalkylerande matematiker som fattar procenten. Tur att jag gick ekonomisk linje på gymnasiet:).

I nästa del möter vår hjältinna kärleken för första gången. Ruskigt svårt. Vad är det som får två envisa karriärister som är ute efter fame and fortune, att falla för varandra, utan att de talar samma språk?

P&P

Jag VILL inte ha en solokarriär. Jag vill ha SLASH!

När man driver ett litet produktionsbolag måste hatthyllan vara fylld med olika hattar. Hattar att ta på sig vid olika tillfällen, väl anpassade efter vad situationen kräver. Ena dagen är det den stora, maffiga producenthatten som sitter stadigt på hjässan. Nästa dag är det manusförfattarhatten, en färgglad, bohemisk, smått galen hatt som ofta är en aning för stor. Regihatten är en basker….och inget annat. Journalisthatten är fortfarande en herrhatt med presskortet nedstucket som en ”fjäder i hatten” och för copywritern är hatten ännu ganska liten, men sitter stadigt. Lite som en toppluva, på väg att bli cool igen.
För att den person du för tillfället möter ska ha en aning om vilken hatt du just har på dig, är visitkortet fortfarande länken. (Är det inte underligt att vi på 2000-talet fortfarande använder oss av en liten pappersbit, som ett personbevis och en början på ett samarbete? Med all teknik som finns idag….en liten pappersbit?)
När Tinroof gav sig in i filmbranschen, gjorde vi våra egna visitkort hemma på datorn. Vi var nya i branschen och hade införskaffat oss en mängd hattar att ha på oss vid olika tillfällen.
Vi skaffade oss en mall, skapade våra visitkort, skrev ut på papper och skar sedan visitkorten med vass kniv på plastskärbräda.
Verkligen ”old school” och en doft av pysseldag på fritids, men vi möttes ofta av personer som charmades av vårt ”hemmabygge” och fick en trogen ”fanskara” som såg fram emot nästa säsongs färgskala och typsnitt.
Våra egenhändigt skapade visitkort, gjorde oss fira. Vi fick möjligheten att använda oss av slash….alltså denna symbol: /.
/ är mycket användbart när man äger måna hattar på hatthyllan. Ibland är vi Producent/Manusförfattare/Regissör. Ibland är vi Manusförfattare/Producent/Regissör. Och ibland är jag Regissör/Manusförfattare och syrran Producent/Manusförfattare. Allt beroende på om vi har möten med finansiärer, produktionsbolag eller minglar på filmfestivaler. Idag har jag lagt till Copywriter och Journalist också. Bara för att jag älskar hattar och utmaningarna som de ger!
Detta kan kanske ses som en aning schizofrent och många undrar hur vi kan hålla reda på alla hattar och roller, men för mig är det enda vägen att gå. Jag skulle bli oerhört uttråkad om det enbart stod en titel på mitt visitkort. Jag vill uppleva de olika sidorna av den skapande processen och det driver mig och Tinroof.
Visst….hade jag fokuserat på en hatt, hade det kanske gått snabbare inom just det specifika området, jag kanske hade blivit en fena på min titel, men om det inte hade lyckats då hade jag frusit öronen av mig.
Kanske är det ett sätt att behålla friheten och för att gardera mig mot en tråkig, enformig vardag, men jag älskar ”slash”. Symbolen är inte ett uttryck för rädsla att satsa fullt ut, utan tvärt om. Den ger mig frihet, omväxling och utmaningar. ”Slash” ställer krav på mig att samla på mig kunskap och växa som människa. Utan slash….vem hade jag varit då…?

Pernilla
Manusförfattare/regissör/copywriter/journalist/producent

En favorit-/ personifierad!

Bevara barnasinnet med bra barnfilm!

Det fanns en tid i mitt liv, då jag fick frågan ”Vilken är den senaste film du sett?”, och jag svarade ”Hitta Nemo”, ”Toy Story 2” eller ”Järnjätten”.
Mina två pojkar var barn och hade ännu inte nått upp till tonårsgränsen, då plötsligt helgens tecknade och animerade DVD-mys byttes ut mot blodiga, kulsprutesmattrande zombie-X-Box-spel eller svindlande historier med ”questar” och ”levlar” (nivåer….alltså) på datorn. Då tyckte jag att det var lite tråkigt att jag hade större insikt i en guldfisks familjetragedi eller en föräldralös trollkarls hisnande liv, än coola Tarantino-rullar och andra 90-tals filmer som jag missade att se på bio.
Idag är killarna på väg in i vuxenvärlden och jag saknar barn-och ungdomsfilmen. Inte för att jag inte kan gå och se ”Upp”, ”Det regnar köttbullar” eller ”Kalas Alfons!” men det blir inte riktigt samma sak att bjuda ut min älskade på en biokväll med animerade marsvin eller trasdockor, som att gå med två små killar, stora påsar godis, läsk och popcorn och njuta av en riktigt bra barn-och ungdomsfilm.
Under 90-talet kom en mängd fantastiska filmer i genren som också gick hem stenhårt hos oss småbarnsföräldrar. Filmskaparna insåg att det faktiskt var vi vuxna som initierade en söndagseftermiddag på bio med barnen och skapade karaktärer som vi också kunde identifiera oss med och skratta lite extra åt. Som Doris i Hitta Nemo (yr och närsynt) och Åsnan i Shreck (irriterande men godhjärtad).
Jag tog ofta med mig killarna på bio, trots att min äldsta son blev vettskrämd för det starka THX-ljudet och min yngsta son ofta var en aning för liten för att förstå intrigen i historien. Kanske var det mest jag som ville gå på bio och uppleva den fantastiska världen som vi fick besöka i barn- och ungdomsfilmerna och drömma mig bort en stund. Killarna tycket det var utmärkt att se filmerna på DVD, hemma i den mysiga soffan, utan det höga ljudet och den mörka salongen, och där man kunde gå och göra nåt annat om filmen var tråkig.
Idag är mina killar tonåringar och jag får i stort sett släpa med dem på en biofilm då och då. De filmar istället själva, lägger ut klipp på you tube, spelar spel på datorn och X-Boxen med grafik vi bara kunnat drömma om, när det enda tv-spel som fanns var den vita pingisbollen som ”blippade” och ”bloppade” fram och tillbaka i rutan.
Barn och ungdomars sätt att se film och rörlig bild har förändrats och man måste hitta nya väger att nå sin målgrupp. I dag börjar BUFF – Barn och Ungdomsfilmfestivalen i Malmö. Under ett par dagar kommer filmskapare, producenter och distributörer mötas och diskutera framtidens filmtittande för barn och ungdom. En spännande och nödvändig plattform. Barn är framtidens vuxna och deras sätt att se på film kommer även prägla hur vi i framtiden ser på vuxenfilm.
Själv ser jag fram emot den dagen då jag sitter där med mina barnbarn i en mörk biosalong, med en stor påse godis och popcorn, och tillåter mig vara barn igen för en liten stund mitt i vuxenlivet.

Tinroof hyllar BUFF!
http://www.buff.se/

”Nobody knows anything” – eller vikten av att tro på sin idé.

Jag har en idé! Så kan en fantastisk långfilm börja, eller en riktigt bra reklamkampanj, eller ett scoop. En snillrik tanke som föds långt inne i hjärnan och som sedan växer och inte kan lämna dig i fred. Men bara för att du får en idé, är inte saken biff. Du ligger sömnlös över din idé, vänder och vrider på den, smakar och doftar på den, för att sedan föda fram den inför omvärlden. Antingen har man råg i ryggen. Man kastar sin idé på alla som råkar vara i närheten, eller så presenterar man den blygt, vingligt och nervöst för omvärlden, säker på att den ska sågas vid fotknölarna innan du sagt ”Jo…jag har en idé…
Att få en idé är som att bli gravid. Något har fastnat inom dig och börjat växa. Du har ingen aning om hur slutprodukten kommer se ut, men du längtar och brinner för att få förverkliga den. I filmen värld börjar varje film med en idé. Ett ”tomt papper” som ska fyllas. Men en, i din värld fantastisk idé, kan under resans gång förvandlas till oigenkännlighet av utomstående input.
Att förvalta en idé är ingen enkel sak. Som manusförfattare, måste du vara beredd att ”slakta”. Kill your dalings, skriva om och om och om men fortsätta brinna för ursprungsidén och våga stå på dig när du verkligen tycker att du har rätt. Det kan ta år innan din idé blir en film, eller så dör den på vägen. Kanske för att du inte har förvaltat den väl eller att den helt enkelt inte är ”bra”.
Men vem säger att en idé är bra? Vem bestämmer vad en publik ska tycka är en bra filmidé, en cool reklamkampanj eller en Pulitzerpris-vinnande artikel? I boken ”Adventures in the Screen trade” myntade manusförfattaren William Goldman uttrycket ”Nobody knows anything”. En klok man. Ingen kan säga att det är en bra idé eller inte. Vem kan förutse en hit? Vem vet? Ingen. Man kan eventuellt ha referensramar till liknande idéer som inte fungerat, men det betyder inte att din idé är usel.
När vi skrivit vårt första utkast till ”Witchkraft – a short cut to hell” fick vi höra att ”Det är svårt att göra rock´n´roll film. Se på Angel.” (film av Colin Nutley 2008). Angel blev sågad av många kritiker. Man tyckte att den var ”så tunn att en plattfisk vid jämförelse framstår som en tjocksmock” och att ”inte sedan Mikael Persbrandt flummade runt i ”Tre solar” har några haft sämre hårdagar i svensk film” (Expressen 2008).
Att Witchkraft inte är en rockn´roll film som lägger vikten på frisyrer, utan handlar om kvinnors åldrande, framgick inte för den här kritikern. Är det då en dålig idé? I samma veva fick vi höra av ett stort nordiskt filmbolag att DETTA är en kanonidé! Fortsätt skriv!
Det vimlar av personer runt omkring din idé, som ska bedöma, förverkliga och betala för den. De som styr, bestämmer och har makten. De som ”vet” vad som fungerar och som vet om din idé är värd att satsa på eller inte. Producenter, institut, projektledare och chefredaktörer. Men för att vara en bra ”runt-omkring-person”, måste den personen förstå den kreativa processen. Det måste få ta tid. En baby börjar inte gå efter en månad. Och idéerna måste få flöda. De tokiga, knasiga, omöjliga, för att sedan kunna samlas in och bli till något fantastiskt. Våga TRO på idén, från början till slut. Och som idékläckare, måste du brinna, våga bränna dig och kämpa, älska och hata, slakta och skriva om. Du måste ha tålamod och ork och jävlar anamma. Du måste övertyga och övertala, stå för dina tankar och kunna ge med dig ibland. Du måste vara stenhård och ödmjuk på samma gång. Förvalta dina idéer väl, men framförallt tro på dem. Utan din idé finns ingenting.

Pernilla


Bra idéer: Harry Potter ( det sägs att JK Rowling fick nej av sju förlag innan hon fick napp.)
Fucking Åmål ( 1998, Lukas Moodysson gav sig inte fick revansch och blev stor erkänd filmskapare) Blair Witch Project ( 1999, en lågbudget-skräckis som marknadsfördes innan release, som om storyn var på riktigt. Den kostade 60 000 dollar att göra och drog in ca 30 miljoner dollar)

Boktipset: ”Adventures in the screen trade” av William Goldman http://www.amazon.com

Att erkänna sin teknikskräck och göra något åt det.

När Charlie Chaplin gjorde upp med det moderna tekniksamhället i filmen Moderna Tider (Modern Times 1936), så riktade han en bitsk kritik mot dåtidens växande tekniksamhälle. En genialisk film som alltid försett min anti-ny-teknik-känsla med bränsle. Men undrar vad han hade sagt idag? Hur hade han ställt sig till alla dessa nya kanaler, Social media, som växer sig starkare för varje ”hit” och ”add”? Jag menar, idag har en lyktstolpe fler fans än Mona Sahlin tack vara Facebook.  Är du inte en del av dagens it-teknik så finns du inte. Så enkelt är det. Men om man är drabbad av total teknikskräck, är det inte lätt att ta steget. Det twittras, Facebookas och bloggas överallt och det är svårt att erkänna att man inte hänger med. Tillhör man skrivmaskinsgenerationen som nätverkat i verkligheten under halva livet, kan det kännas som ett övermäktigt stort steg att  kasta sig ut i den svarta cyberrymden.

För en månad sedan låg mitt mobila bredband från Bredbandsbolaget fortfarande nerpackat i sin pappkartong efter ett halvår. Teknikskräcken hade ett fast järngrepp om mig och jag hade länge insett allt krångel och ångest det skulle innebära att få igång det. Det hamnade på hyllan.  Men till sist hade nöden ingen lag. Det slagborrades i lägenheten bredvid min arbetsplats och jag var tvungen att flytta för en vecka för att inte bli tokig. Jag behövde det mobila bredbandet. Jag får erkänna att jag fick hjälp med installationen…men insåg då att  jag började bli löjlig. Hög tid att se teknikskräcken i vitögat. Med några goda stödord på vägen, mängder av kaffe, en ask Ipren, tungan rätt i mun, logiken påslagen och Tinroof-mottot: ”Man kan om man vill!”, har Tinroof idag både en blogg, en webbplats, en FaceBooksida och finns på LinkedIn. Och det är härligt! Jag förvånas och förundras varje sekund över den här fantastiska tekniken. Ibland är man en ”late bloomer” men bättre sent än aldrig. Och jag tror t o m att Chaplin hade gett upp inför denna teknikrevolution.

Pernilla

Filmtips:  Moderna Tider med Charlie Chaplin från 1936.

(Visas idag, 10 feb, på tv 1000 Classic kl 16.00. )

Tinroof expands.

Tinroof started as an indipendent film production company in the fall of 2001. Our ambition was to write scripts for movies and produce/direct films. But we allways had a goal – to let Tinroof be just that – a roof – beneath witch several rooms could get a space of their own. ”Rooms” where we could let our creativity flow without limits.

And here we are! Today Tinroof opens  its doors to the different ”rooms” Copy, Journalism and Film. And just like someone who has just moved in, the ”rooms” aren´t fully furnished yet. But  soon. And then there will be a house warming party in the true spirit of Tinroof!

Petra & Pernilla