Manusföljetången – Del 2. Tio procent i 1974 eller i 1905?

Hur fungerar manusstrukturen med vår ramhistoria egentligen?
I vårt manus, som bygger på en enda lång flashback – återblick – möter vi vår hjältinna som gammal och döende. Året är 1974. Hon minns tillbaka och vi får se hennes historia från det att hon är en ung flicka till att hon är en mogen kvinna i medelåldern. Här ligger huvudhistorien, som utspelar sig under seklets början 1889 -1928.
Nu är frågan….hur ska procenten i strukturen fördelas? Alltså de olika ”punkterna” där viktiga saker ska hända. S k plot points.
Manuset är just nu 128 sidor. Hjältinnan hamnar på sjukhus efter ett svårt fall 1974, på sidan 4, men börjar sin återblick på sidan 7. Hmmm…de första tio procenten (alltså då något ska hända som sätter i gång historien) borde ligga på sidan 12-13 om man utgår från manuset början. Ramhistoria och allt. …men på sid 12 ryker ju farsans jobb…Inte värst mycket ”ny möjlighet” för vår hjältinna….
Men om vi skalar bort ramhistorien – den som utspelar sig 1974 – och bara koncentrera oss på huvudstoryn – den om vår unga hjältinna som vill resa till Amerika – så dyker det upp ett brev från Amerika på sid 11, som gör att vår hjältinna bestämmer sig för att hon ska resa dit!

”Vi ser en vidsträckt åker och BRUKSARBETARE som sliter och jobbar med att gallra betor. Anna Q, Assar, Mamma Anna och Per rensar och gallrar. En UNG POJKE kommer rusandes. Han viftar med ett brev.

POJKE
BREV FRÅN AMERIKA! ALLIHOPA!
BREV FRÅN PERSSONS HILMA!

Anna Q släpper det hon har för händerna och rusar iväg.”
En ny vändning! Där satta den! Tio procent av hundraelva sidor! Då bortser vi ifrån de första 8 sidorna, som är ramhistorien. Detta betyder att manusstrukturen följer rätt procentsats i huvudhistorien. Om vi blir av med totalt ytterligare tio sidor och slutligen hamna på 120 sidor. Alltså är det där vi ska tänka manusstruktur.
Krångligt? You bet! För att skriva manus måste du inte bara ha fantasi och kunna skriva. Du måste vara en kall, kalkylerande matematiker som fattar procenten. Tur att jag gick ekonomisk linje på gymnasiet:).

I nästa del möter vår hjältinna kärleken för första gången. Ruskigt svårt. Vad är det som får två envisa karriärister som är ute efter fame and fortune, att falla för varandra, utan att de talar samma språk?

P&P

The rewrite – en manusföljetong. Del 1 – Slakta och strukturera!

På bordet ligger ett ”First draft” – första utkast – av vårt långfilmsmanus ”Anna Q”. Historien om den unga, fattiga flickan från Ystad som emigrerade till Amerika och blev en pionjär inom den amerikanske stumfilmen.

Det består av 125 sidor, vilket är ca 125 minuter på vita duken. Man beräknar en minut/sida och om allt ska vara ”by the book”, ska sidantalet inte överstiga 120 sidor. Alltså en tvåtimmarsrulle.
Det har tagit ett par år att komma hit. Timmar av research, synopisskrivande, treatmentutveckling, några utkast som vi kämpat med och som ingen annan fått se osv. Men detta utkast är gott nog för att kallas ”Ett första utkast”. Redo att visas upp för omvärlden.
Ändå krävs det redigering, pilleri, lite rewriting och så den där evinnerliga faran av att alltid börja från början igen. Trots att man inte kommit igenom manuset till slutet.
Idag satsar vi på manusets första trettio sidor. De första trettio minuterna. Här ska en hel massa saker hända. Vi ska få veta vem vår hjälte är. Vilken bakgrund hon kommer ifrån. Hur hennes liv ser ut just nu. Vad hon har för mål och vad som får hela resan att ta sin början.
Och sen ska det vara en krispig dialog. Rätt igenom hela manuset. Det är inte lätt att skriva krispig dialog. Egentligen ska man läsa dialogen ut högt och i detta fallet på bred skånska:

HANSSON
Vi har blivit tvungna att skära
nere polisstyrkan. Och jag är
ledsen att behöva meddela Nilsson
att han är entledigad från tjänsten.

Usch vad det låter fånigt när man läser högt. Rena Wallandermanuset! Och vad sjutton betyder ”entledigad” egentligen? Kan man säga det? Och sa man så 1889? Vad fick vi det ifrån? Försökte vi låta gammeldags? Lite rewrite:

HANSSON
Vi har blivit tvungna att skära
ner polisstyrkan. Nilsson är
friställd från och med i morgon.

Hmm…bara tre rader i stället för fyra. Bra. Fortsätter vi så, blir manuset kortare. Måste hålla oss inom 120 sidor så inte filmen blir för lång. Kapa, slakta, ta bort. Vi älskar det!. Och brukar med glädje se fram emot att slakta våra första manusutkast. Och det är precis det vi ska göra den här veckan. Slakta och strukturera. Men hur fungerar manusstrukturen med vår ramhistoria egentligen?

P&P

Jag är Gud!

Förra helgen fick jag veta att jag är Gud. Jag sitter där uppe på toppen tillsammans med likar som Nora Ephron (Sleepless in Seattle, When Harry met Sally) och James Cameron (Titanic, Avatar) och skapar karaktärer och universums som bara existerar i mina tankar. Jag är Gud. Skaparen. I alla fall i min roll som manusförfattare.
På manusseminariet i Stockholm i förra veckan, med den amerikanske manusgurun Michael Hague, fick jag och en stor del av svensk filmelit, en djupdykning i manusstruktur och hur man utvecklar trovärdiga karaktärer.
Magister Hauge talade i åtta timmar oavbrutet om karaktär, önskan och konflikt. De tre viktigaste beståndsdelarna i ett manus. Han talade också om karaktärens utvecklingen från yttre identitet till inre essens, och det slog mig hur oerhört duktig man måste vara på psykologi och mänskligt beteende om man ska skapa trovärdiga karaktärer på vita duken.
Om någon där ute tror att det bara är att skriva ett filmmanus….så kan han eller hon lägga slänga sig i väggen. Eller som Robert McKee, en annan manusguru säger: ”Att vara en bra manusförfattare är lika svårt som att vara hjärnkirurg. Regi är INGENTING i jämförelse”.
Och så är det. Allt handlar om en noga utvecklad struktur med exakta procentsatser för historiens vändpunkter, med synliga mål och yttre motivation, synlig konflikt och en yttre resa lika viktig som den inre resan. (Om du inte är Tarantino och bryter mot alla konstens regler).
Visste ni t ex att det finns fem olika sätt att skapa empati för din huvudkaraktär i början av filmen, vilket gör att ni överhuvudtaget har lust att titta vidare?
1. Skapa sympati för hjälten.
2. Sätt hjälten i fara.
3. Gör hjälten omtyckt.
4. Skapa en rolig hjälte.
5 Gör hjälten handlingskraftig.
Har du inte två av dessa situationer inom ca tio minuter av filmen, så kommer ingen ha lust att följa din hjälte i 90-120 min. Sen måste din hjälte ha ett mål. Hitta arken. Få flickan han är kär i. Rädd jorden. Annars har vi ingen lust att följa hjälten genom hela historien. Och sen måste hjälten ha STORA problem att nå sitt mål på vägen. Annars tappar vi intresset. Och SEN…ska hjälte nå sitt mål….eller inte. Beroende på om det är ett ”happy end” eller en tragedi. Allt detta skapar vi manusförfattare från ett ”blankt papper”. Svindlande och lite Gudaktigt! Men det är inte lätt.
Magister Hauge plockade ut en manusförfattare i publiken som fick berätta sin story, med utgångspunkt av vad vi lärt oss….Det gick fullständigt åt pipan.Magister Hauge vred sina händer, rynkade pannan, försökte förstå, men det blev en snårig manusboll som inte gick att nysta upp.
Det var då jag började småsvettas. Har mina karaktärer synliga mål? Är konflikten stark nog? Utvecklas de under resans gång? LIGGER ALLA VÄNDPUNKTER PÅ RÄTT PROCENTSATS?! ÄR JAG EN VÄRDIG (manus)GUD?!
Som tur var, fick vi alla med oss ett litet laminerat diagram, där hela strukturen är oerhört tydlig. Den sitter nu uppklistrad väl synlig vid datorn och jag tror att jag börjar få kläm på procenten!
Tack Michael Hague för en inspirerande dag!

Här får ni tips hur ni pitchar er film på 60 sekunder.

www.screenplaymastery.com

Pernilla

MER SEX PÅ BIO!

……. hm….vem vet….men skulle bara kolla vad det är som dra läsare egentligen:). Just i skrivandets stund, har jag ingen aning om ni blir fler, färre eller ligger på samma stadiga nivå som förut (tack alla som läser!) men som journalist vet jag att rubriken säljer tidningen. Likadant är det i reklamen och också på filmaffischen.
En bra filmtitel är inte alltid så lätt att knåpa ihop. Den ska snabbt och enkelt förmedla vad filmen handlar om. Den ska locka publik.
Som ”Gudfadern”, ”Alien”, ”Hajen”, ”Terminator” ”Ester”….:).
När vi började skriva manus, var det med ett projekt som handlade om hur 70-talets radikalfeminism påverkat en generation döttrar…(svårpublicerat ämne). Den hette från början ”Vera, Ellen & Cecilia” och syftade på de tre tecknade tanterna i ”Fem myror” som pedagogiskt lärde oss saker som: framför, i mitten och bakom. En film om tre tjejer som växte upp, starkt påverkade av radikalfeminismen och tjejernas svårigheter att som vuxna kvinnor hitta sina roller och sig själva. ” Det är för många karaktärer. För mycket att berätta.” fick vi höra av folk i branschen och blev tipsade om att skära ner manuset till häften, satsa på en tjej och göra den lite mer kommersiell.
”Hjälp för helvete! Hjälp” döpte vi om den till då. En riktig publikdragare, även om man inte har en aning om vad filmen handlar om. Men hade vi haft en bild på lilla tioåriga Cissi (vår huvudrollsinnehavare) övergiven på ett torg, omgiven av flygblad med en knuten kvinnonäve och en Grupp-åttasymbol, DÅ hade publiken strömmat till….eller undvikit den beroende på vilken generation man tillhört. ” Det är för….flamsigt….” fick vi höra (eftersom filmaffischen inte var klar än) och efter några vändor i finansieringsvärlden, ändrade vi då titeln till ”I stormens öga”. Seriöst. Bergmanskt. Vi hittade den titeln på en övergiven strand i dunkelt kvällsdis, berusade på kreativitet och starköl, utanför vår skrivarstuga i Beddingestrand.
Plötsligt blev det en (nästan) svartvit film, djup, fokuserad på inre känslostormar hos vår Cissi som vuxen, när hon gör upp med sin döda mamma en helg i mammans hus…”Alldeles för seriöst!”.
Hade vi väntat oss något annat?
Då började vi tappa fotfästet. Den ursprungliga idén började suddas ut och vi förlorade oss i vår historia. ”Vad handlade den om…egentligen?”.
Det var då den blev en musikal. ”GRÄS!”. Ett gäng ungdomar (starkt påverkade av 70-talets radikalfeminism förstås) umgås en sommar på en ärtplantage i Bjuv. Till tonerna av svenska rockklassiker.
Vi gick aldrig ut officiellt med den och efter ett par vändor med musikalen, gav vi upp. Vi lade projektet på hyllan och lät det ”lugna ner sig”. Kanske hade vi för mycket att berätta, kanske hade vi inte hittat ”storyn”, kanske VAR det en musikal.
Om du har läst hela vägen hit, så skulle jag vilja göra ett experiment: Vilken film hade du gått på (om du hade gått och tittat på den)?
Har du tid och lust, skriv under ”kommentar” vilken av följande alternativ du hade ”hookat” på (det räcker med en siffra):

1) ”Vera, Ellen och Cecilia”.
2) ”Hjälp för helvete! Hjälp!”
3) ”I stormens öga”.
4) ”Gräs”.

Tackar på förhand. Återkommer med lite statistik.
Pernilla

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Fokus för fan!

Ibland undrar jag om det är något positivt med att vara en idéspruta….eller en förbannelse? Visst är det kanon att komma på idéer, som kanske kan bli ett projekt i framtiden, men att ALLTID vara öppen för nya intryck, som ofrivilligt skapar nya idéer HELA tiden…är fullkomligt jättejobbigt.
Det kan vara en kompis som berättar en anekdot från kön på ICA och vips blir det en reklamfilm, eller en notis i en tidning som självklart är en cool kortfilm. Det kan vara en lapp i källaren som blir en boxoffic-hit eller bara en idé i form av den där blixten från en klar himmel, som snabbt formas till en tv-serie, eller en artikel, eller en kampanj, eller en dokumentär för K Special…eller….AAAGGGGHHHHH!
Huvudet svämmar över! Ibland känns det som jag är i behov av kreativ lobotomi! För många spikar i soppan! Kanske är detta i mångas ögon en gåva, ett privilegium eller bara skitbra att vara kreativ, att idéspruta och hitta på saker i den vilda fantasin och forma dem till projekt. Men när det svämmar över, blir ett kreativt kaos, kan det bli totalt hämmande för den konstnärliga utvecklingen och framåtandan.
Många idéer blir till sist bara en ”tumme”, en gröt av halvfärdiga synopsis som inte leder någon vart. Jag behöver FOKUS!
Idag har jag bestämt mig för att vårstäda vår projekthylla. Att brutalt ärligt, städa undan småprojekt som inte har en potential (och hur vet man det då?) att bli en färdig produkt. FOKUSERA och PRIORITERA är mina honnörsord framöver. Men usch vad det kommer att bli svårt.
Jag älskar alla projekt i projekthyllan och i mappen ”Nya idéer”. Som den där hästidéen för en novellfilm…..t ex….eller skräck-kortisen (Christian hallå!!!)….eller….den där artikeln om ungdomsalkoholism….eller…historien om det äldre paret som lurade varenda mäklare i Stockholm…eller våran musikal ”GRÄS”….och för att inte tala om ”Dirty Flashfoot” -Ben Stiller – where are you?! Om någon har en fot in hos Ben Stiller och hittar adress och telnummer till Red Hour film i LA…HJÄLP!!!!HÖR AV ER!)
Men jag måste vara realist. Det GÅR inte att göra allt samtidigt, och i vissa fall ÄR idéerna inte bra nog. Men vissa projekt är redan påbörjade och har kommit en bra bit på väg – nu är det hög tid att satsa fullt ut på dem!
I Tinroof:s pipeline ligger nu tre projekt (överst), i olika stadier, och väntar på att få komma ut. Att födas. Det tar tid, kräver enormt tålamod och det är lite av en ”gambling”. Nobody knows, men det gäller att välja och våga. Och kanske ska jag stänga igen kanalen för nya idéer en stund, för att fokusera på de projekt som faktiskt kommit en bra bit på väg.
…..men jag behåller nog mappen för ”Nya Idéer”…i alla fall…i fall att :).

Pernilla

Prio-projekt 2010:

”Anna Q” – ung svensk flicka emigrerar till USA och blir en pionjär i den amerikanske filmhistorien, men priset är högt och hon tvingas göra offer hon aldrig kunnat drömma om . ”Based on a true story”. Drama. Första utkast på manus färdigt.

”WitchKraft” – svärmorsdröm åker på reunionturné med sin mammas gamla tjejhårdrocksband för att hitta sig själv, men rockbrudarna lider av extrem fyrtioårskris och turnén blir en genväg till helvetet. Komedi. Treatment färdigt.

”Man kan om man vill” – två systrar drömmer om att göra en film. De upptäcker den svenska stumfilmsstjärnan Anna Q och ger sig ut på en resa i hennes fotspår. Men man ska inte ropa hej förrän man är över röda mattan….. Dokumentär. Under utveckling.

Framtidens filmtittande – en egoistisk handling eller en gemensam upplevelse?

Film är bäst på bio. Så hette det förr. Idag är man inte lika säker. Det pratas om nya visningsfönster och nya målgrupper som inte alls ser film på bio, utan hemma vid datorn, dvd:n eller på hemmabiosystemet.
Filmtittandet är under lupp just nu och debattens vågor går höga. Hur kommer framtidens filmpublik att se ut? Kommer biografen att dö ut? Finns det en individuell publik som kräver en individuell upplevelse på sina villkor? Vem gör vi film för och var ska de se den?
Själv tycker jag att film ÄR bäst på bio. Även om jag ser de flesta filmer hemma i soffan, på DVD eller VOD, slår det inte upplevelsen av att sitta i en mörk salong och se en rulle på den stora vita duken. En upplevelse som delas med andra människor och som kan ge upphov till samtal, funderingar, diskussioner och drömmar.
När vi enbart hade två tv kanaler i Sverige, hade tv samma effekt som biografen har idag. Vi såg alla samma tv program och kunde prata om det efteråt. Vem som sköt JR, diskuterades vid varje fikarast och slagsmålet mellan Alexis och Crystal i Dynastin, fick alla att välja sida för en av Hollywoodfruarna. Vi hade något gemensamt att ”ojja” oss över eller hänföras av.
Kanske är det just den här gemensamma upplevelsen av en film som är hotad idag, när filmpubliken väljer andra medium för sitt filmtittande.
Jag minns ett biobesök på Kvartersbion i Stockholm. En lite biograf på söder som specialiserade sig på klassiska filmer. Man köpte biogodis vid ett litet träbord och sin biljett av en tant i en lucka. Stolarna var inte särskilt bekväma och ljudet långt ifrån THX. Men jag kommer alltid att minnas filmen jag såg där: Cinema Paradiso (1988. Regi av Giuseppe Tornatore). En fantastisk film om en man som minns sin barndom i en liten italiensk by där biografen spelade en huvudroll. Alla var berörda efteråt och pratade om filmen.
Samma effekt hade bioupplevelsen Kramer mot Kramer, när jag och min kompis såg den på bio. Den var så sorglig att vi och fler med oss, grät (gemensamt) flera kvarter efter att vi sett filmen.
Idag ser vi fler och fler biografer försvinna från kartan. Hollywoodrullarna med sina fantastiska 3 D-effekter, presenterade av den senaste digitala tekniken, ställer tekniska krav på biografen för att den över huvudtaget ska kunna visa de allra senaste för en nyfiken publik. Det blir ett fokus på ”det senaste” och många filmer riskerar att aldrig bli sedda av samma ”nya publik” (om de inte är cineaster och medlemmar i lokala filmklubbar).
Skulle det inte vara fantastiskt om de små biograferna, istället för att bommas igen, visade klassiska filmer, som många aldrig sett på en stor vit duk? Som alternativ till ”det senaste”. Tänk att njuta av Gudfadern, Annie Hall, Taxidriver, Sunset Boulevard, Cabaret, Den sista färden, Deer Hunter (listan kan göras hur lång som helst) på vita duken, tillsammans med ett gäng andra filmälskare. Kanske för att kunna byta några ord efteråt, eller bara för att känna det speciella i att uppleva någonting stort gemensamt.
Ibland uppskattar man en liten bit choklad mer än en överfylld påse smågodis.

Pernilla

Tips på Biograf-filmer:
Cinema Paraidso (1988) The Purple Rose of Cairo (1985) The Majestic (2001).

Bejaka din inre häxa och flyg högt!

I kväll är vi många som dammar av spindelväven från kvastarna och styr kosan mot Blåkulla. Om inte i verkligheten, så i fantasin.
Häxor och häxkraft har alltid fascinerat mig. Redan som liten var båda jag och syrran först i kvarteret, klädda i rutiga förkläden, hucklen, rouge på kinderna och fräknar på näsan, redo att terrorisera omgivningen med kaffe och kakor. Jag hade ståltråd i flätorna för att de skulle stå ut som rena Pippi-Långstrump-looken och golvmoppar och sopkvastar fick agera häxkvastar.
Häxintresset har följt med mig genom livet, och för tio år sedan startade jag och min granne Pia, Häxafton då ett gäng ”häxor” träffades, lagade mat, mixade drinkar, sjöng, dansade, spelade biljard och ylade mot fullmånen.
Vi var snälla häxor, utan onda avsikter, men det som vi alla hade gemensamt var en inre styrka. Häxkraft i mina ögon är inre styrka men också förmågan att ha distans till sig själv. Att våga vara den man är. Att våga satsa på sina drömmar. Att våga misslyckas. Att våga tro på att ingenting är omöjligt. Att våga skratta åt sig själv.
Intresset för den här häxkraften, har idag resulterat i ett långfilmsmanus – ”WitchKraft – a short cut to hell”. En film om en ung svärmorsdröm, som ger sig iväg på en reunionturné med sin avlidne mammas gamla (tjej)hårdrocksband, men där alla ”häxorna” lider av extrem ålderskris.
Idén fick jag, när jag reste med min x-man, trummis i Hammerfall, på hårdrocksturné, genom Europa, och samtalade med busschauffören David, som också agerade som riddare under konserten… Han berättade att den roligaste turnén han bussat runt i världen, var en turné med ett kvinnligt hårdrocksband, där alla var 40+. ”Never seen anything like it!” sa han stormförtjust. Mötley Crüe släng er i väggen! tänkte jag.
Min fantasi fick genast fart. Det var på tiden att kvinnor på film skulle få bära sig åt, vara sig själva, leva ut sina nojor och skratta åt sina egna fel och brister. I takt till djävulskt bra hårdrock.
Hårdrocken energi mixad med en stor portion häxkraft och ett gäng frustrerade 40-plussare med åldersnoja, kan inte gå fel…Fick en känsla av att många skulle kunna identifiera sig med karaktärerna…
Syrran och jag började spinna loss på idén och idag finns en story.
Den 23 april, träffar vi SF för att presentera våra häxor Sussi (gitarr) Eva (sång) Ullis (trummor) och Kajan (bas) och storyn om dem – ”WitchKraft – a shortcut to hell” – med förhoppning att vi snart får lite magiska häxkrafter, ruffig musik och kvinnligt jävlar anamma på vita duken – i en och samma film.

Utdrag ur vårt manus ”WitchKraft-a short cut to hell”.

”Ett extremt bakfullt WitchKraft spelar sina låtar på scoutgårdens provisoriska scen mellan griffeltavlan och en hög tv på hjul. Men de unga scoutpojkarnas sura miner, får dem snabbt att byta repertoar.
Sångerskan Eva förslår några Gullan Bornemark-visor, vilket hon, som varit hemmamamma i alla år, är en fena på. Scoutpojkarna är nöjda och klämmer i för kung och fosterland.
Gitarristen Sussi är stormförtjust i den unga publiken och gör sitt bästa i alldeles för tajta skinnbrallor, inför småkillarna i takt till ”Sudda Sudda” och ”Den olydiga ballongen”.
Efter gigget blir det lekar. Medan Sussi och Eva hoppar säck, knyter knopar och lirar boll, får gothbasisten Kajan agera målstolpe eftersom den gamla är trasig och hon är dödstrött. Ullis, som inte kan springa i sina sylvassa stövlar, smiter iväg.
I den stora lokalen står ett fint saftkalas uppdukat. I sin desperation, spetsar Ullis en saftbringare med vodka, sjunker ner i läs-och myshörnan och tar sig en välförtjänt vodka-hallonsaft innan lokalen invaderas av törstiga pojkscouter…”.

And away we gooooo…………….

Pernilla

Tips på häxfilmer: Häxorna från Eastwick och Magiska Systrar.

Grattis på födelsedagen Anna Q!

Det var när jag såg filmen ”Sunset Boulevard” från 1950 som jag upptäckte henne, Anna Q Nilsson. En blond skönhet med stark karaktär, vilja av stål och svensk accent.
Samma vecka läste syrran en kort text om henne i ett filmlexikon och vi blev nyfikna. Vem var hon, denna svenska som spelade kort med Gloria Swanson och Buster Keaton?
Vi googlade henne, men fann bara en kort, torr text på några rader om hennes ursprung som kändes mer eller mindre sann.
Något (eller någon…) sa till oss, att detta måste vi undersöka vidare. Och det gjorde vi. Men vi kunde aldrig drömma om vilken fantastisk historia som skulle öppna sig inför våra ögon.
Med stöd från SFI och Film i Skåne, började vi en resa i Anna Q:s fotspår och likt två snokande detektiver, tog oss ”bevisen” från Ystad och Hasslarp i Sverige till New York och Hollywood i USA.
Anna Q Nilsson föddes 1888 i Ystad och växte upp med sin familj i Hasslarp, där hennes pappa var förman på sockerbruket. Hon var en envis flicka med stora drömmar om ett annat liv, och när en nära vän till familjen hälsade på från Amerika, klädd i vackra hattar och vajande plymer, visste Anna Q sitt öde. Hon skulle till Amerika och bli rik och vacker. 1905 reste hon på enkel biljett till New York, köpt för egna pengar som hon jobbat ihop. Där blev hon upptäckt som fotomodell av dåtidens stora konstnärer och fotografer och hamnade senare vid filmen, som just sett dagens ljus i New York.
Anna Q reste med filmen till Hollywood och blev en pionjär inom den amerikanska filmindustrin. Hon var en av de mest eftertraktade och högst betalda filmstjärnorna under sin karriär (1911-1928) och hon återvände inte förrän 1921 till Sverige, då som firad filmstjärna. Hon gjorde Värmlänningarna (1921), men reste tillbaka till USA, och gjorde en karriär, som Greta Garbo bara kunnat drömma om.
(Anna Q spelar sig själv som bortglömd stumfilmsstjärna i Sunset Boulevard 1950)
Runt 250 filmer hann hon med under sin karriär. Hon var vår största filmstjärna och banade väg för Greta Garbo, Ingrid Bergman, Signe Hasso m fl. Hon var den första svenska filmstjärnan som fått en stjärna på Hollywood Walk of Fame, och hon spelade mot alla de största under sin tid. Hon var en föregångare för många kvinnor, gjorde sina egna stunts, klädde sig i långbyxor och rökte offentligt. På äktenskapsfronten hade hon inte samma tur. ”Män är som ägg. Man vet aldrig vad man får”. lär hon ha sagt och satsade allt på filmen.
Men hennes karriär avbröts hastigt 1928, då hon var med om en ridolycka och försvann från filmen under sju år. Under den tiden förändrades Hollywood drastiskt. Ljudfilmen kom och många stumfilmsstjärnors karriärer krossades. Greta Garbo tog platsen som den svenska vampen (hon vägrade träffa Anna Q) och Anna Q, som gjorde ett antal filmer under ljuderan, men som glömdes bort och dog ensam i Hemmet, Sun City i Kalifornien 1974.
Idag är det inte många som vet vem hon är. Ett stycke svensk film-kvinno-och emigrant historia som riskerade att försvinna helt, om vi inte fått möjligheten att ”gräva fram henne”.
Men det krävs mer än så. I vår hylla står idag mängder av pärmar, fyllda med info, bilder, artiklar om Anna Q. Researchmaterial som nu resulterat i ett första utkast av ett filmmanus, en blivande dokumentär, en utställning och i framtiden en bok. Det kräver tid, pengar och engagemang och vi jobbar hårt på att berätta denna fantastiska historia om en kvinna, med mottot ”Man kan om man vill” . Ett människoöde som vi tycker är värt att uppmärksammas. En kvinna som även idag är en förebild för den som försöker förverkliga en dröm. Idag skulle hon blivit 122 år…

Grattis på födelsedagen Anna Q!

Pernilla & Petra och alla dina trogna fans.

Jag VILL inte ha en solokarriär. Jag vill ha SLASH!

När man driver ett litet produktionsbolag måste hatthyllan vara fylld med olika hattar. Hattar att ta på sig vid olika tillfällen, väl anpassade efter vad situationen kräver. Ena dagen är det den stora, maffiga producenthatten som sitter stadigt på hjässan. Nästa dag är det manusförfattarhatten, en färgglad, bohemisk, smått galen hatt som ofta är en aning för stor. Regihatten är en basker….och inget annat. Journalisthatten är fortfarande en herrhatt med presskortet nedstucket som en ”fjäder i hatten” och för copywritern är hatten ännu ganska liten, men sitter stadigt. Lite som en toppluva, på väg att bli cool igen.
För att den person du för tillfället möter ska ha en aning om vilken hatt du just har på dig, är visitkortet fortfarande länken. (Är det inte underligt att vi på 2000-talet fortfarande använder oss av en liten pappersbit, som ett personbevis och en början på ett samarbete? Med all teknik som finns idag….en liten pappersbit?)
När Tinroof gav sig in i filmbranschen, gjorde vi våra egna visitkort hemma på datorn. Vi var nya i branschen och hade införskaffat oss en mängd hattar att ha på oss vid olika tillfällen.
Vi skaffade oss en mall, skapade våra visitkort, skrev ut på papper och skar sedan visitkorten med vass kniv på plastskärbräda.
Verkligen ”old school” och en doft av pysseldag på fritids, men vi möttes ofta av personer som charmades av vårt ”hemmabygge” och fick en trogen ”fanskara” som såg fram emot nästa säsongs färgskala och typsnitt.
Våra egenhändigt skapade visitkort, gjorde oss fira. Vi fick möjligheten att använda oss av slash….alltså denna symbol: /.
/ är mycket användbart när man äger måna hattar på hatthyllan. Ibland är vi Producent/Manusförfattare/Regissör. Ibland är vi Manusförfattare/Producent/Regissör. Och ibland är jag Regissör/Manusförfattare och syrran Producent/Manusförfattare. Allt beroende på om vi har möten med finansiärer, produktionsbolag eller minglar på filmfestivaler. Idag har jag lagt till Copywriter och Journalist också. Bara för att jag älskar hattar och utmaningarna som de ger!
Detta kan kanske ses som en aning schizofrent och många undrar hur vi kan hålla reda på alla hattar och roller, men för mig är det enda vägen att gå. Jag skulle bli oerhört uttråkad om det enbart stod en titel på mitt visitkort. Jag vill uppleva de olika sidorna av den skapande processen och det driver mig och Tinroof.
Visst….hade jag fokuserat på en hatt, hade det kanske gått snabbare inom just det specifika området, jag kanske hade blivit en fena på min titel, men om det inte hade lyckats då hade jag frusit öronen av mig.
Kanske är det ett sätt att behålla friheten och för att gardera mig mot en tråkig, enformig vardag, men jag älskar ”slash”. Symbolen är inte ett uttryck för rädsla att satsa fullt ut, utan tvärt om. Den ger mig frihet, omväxling och utmaningar. ”Slash” ställer krav på mig att samla på mig kunskap och växa som människa. Utan slash….vem hade jag varit då…?

Pernilla
Manusförfattare/regissör/copywriter/journalist/producent

En favorit-/ personifierad!

Bevara barnasinnet med bra barnfilm!

Det fanns en tid i mitt liv, då jag fick frågan ”Vilken är den senaste film du sett?”, och jag svarade ”Hitta Nemo”, ”Toy Story 2” eller ”Järnjätten”.
Mina två pojkar var barn och hade ännu inte nått upp till tonårsgränsen, då plötsligt helgens tecknade och animerade DVD-mys byttes ut mot blodiga, kulsprutesmattrande zombie-X-Box-spel eller svindlande historier med ”questar” och ”levlar” (nivåer….alltså) på datorn. Då tyckte jag att det var lite tråkigt att jag hade större insikt i en guldfisks familjetragedi eller en föräldralös trollkarls hisnande liv, än coola Tarantino-rullar och andra 90-tals filmer som jag missade att se på bio.
Idag är killarna på väg in i vuxenvärlden och jag saknar barn-och ungdomsfilmen. Inte för att jag inte kan gå och se ”Upp”, ”Det regnar köttbullar” eller ”Kalas Alfons!” men det blir inte riktigt samma sak att bjuda ut min älskade på en biokväll med animerade marsvin eller trasdockor, som att gå med två små killar, stora påsar godis, läsk och popcorn och njuta av en riktigt bra barn-och ungdomsfilm.
Under 90-talet kom en mängd fantastiska filmer i genren som också gick hem stenhårt hos oss småbarnsföräldrar. Filmskaparna insåg att det faktiskt var vi vuxna som initierade en söndagseftermiddag på bio med barnen och skapade karaktärer som vi också kunde identifiera oss med och skratta lite extra åt. Som Doris i Hitta Nemo (yr och närsynt) och Åsnan i Shreck (irriterande men godhjärtad).
Jag tog ofta med mig killarna på bio, trots att min äldsta son blev vettskrämd för det starka THX-ljudet och min yngsta son ofta var en aning för liten för att förstå intrigen i historien. Kanske var det mest jag som ville gå på bio och uppleva den fantastiska världen som vi fick besöka i barn- och ungdomsfilmerna och drömma mig bort en stund. Killarna tycket det var utmärkt att se filmerna på DVD, hemma i den mysiga soffan, utan det höga ljudet och den mörka salongen, och där man kunde gå och göra nåt annat om filmen var tråkig.
Idag är mina killar tonåringar och jag får i stort sett släpa med dem på en biofilm då och då. De filmar istället själva, lägger ut klipp på you tube, spelar spel på datorn och X-Boxen med grafik vi bara kunnat drömma om, när det enda tv-spel som fanns var den vita pingisbollen som ”blippade” och ”bloppade” fram och tillbaka i rutan.
Barn och ungdomars sätt att se film och rörlig bild har förändrats och man måste hitta nya väger att nå sin målgrupp. I dag börjar BUFF – Barn och Ungdomsfilmfestivalen i Malmö. Under ett par dagar kommer filmskapare, producenter och distributörer mötas och diskutera framtidens filmtittande för barn och ungdom. En spännande och nödvändig plattform. Barn är framtidens vuxna och deras sätt att se på film kommer även prägla hur vi i framtiden ser på vuxenfilm.
Själv ser jag fram emot den dagen då jag sitter där med mina barnbarn i en mörk biosalong, med en stor påse godis och popcorn, och tillåter mig vara barn igen för en liten stund mitt i vuxenlivet.

Tinroof hyllar BUFF!
http://www.buff.se/