Manusföljetong Del 5. ”WHY THE FUCK DO YOU WASTE TWO HOURS OF MY LIFE WITH YOUR FUCKING MOVIE????!!!!”.

”WHY THE FUCK DO YOU WASTE TWO HOURS OF MY LIFE WITH YOUR FUCKING MOVIE????!!!!”. Ord och inga visor från manusgurun Robert McKee (spelad av Brian Cox) till Nicholas Cage i filmen Adaptation (2002 Charlie Kaufman). Den handlar om en manusförfattare som fått skrivkramp, men vars bror skördar stora framgångar efter att ha besökt Mr Mc Kees storyseminarium.
Vi har också besökt Mr McKees storyseminarium och suttit raka i ryggen, med avstängda telefoner och lyssnat till vart enda ord denne man rabblat under två dagar på en scen i London. RESPEKT!
Han lärde oss att vår film måste handla om någonting och också om att ”döda våra käraste” – Kill your darlings.
När vi började vår rewrite, hade vårt manus två början. Med våra två början, blev filmen till ett drama med lyckligt slut. Manuset startade med en ”hook”. En okänd kvinna får reda på att hon är adopterad av vår hjältinna. Sedan dyker den okända kvinnan upp på sid 124 och finner sin mor. Happy end. Trots att modern dör. ..hm…vem handlar den här filmen om? Dottern eller? Ska vi följa henne i vardagen 1974, någonstans i Washington? Vad jobbar hon med? Är hon gift? Har barn?….Men den skulle ju handla om Anna….
KILL YOUR BLOODY DARLING!” dundrar Mr Mc Kees cigarettskrovliga röst i bakhuvudet. Man kan nästa känna cigarettröken från hans fem pauscigg.
Ok. Döda dottern och satsa på en början. Plötsligt är vår hjältinna i fokus (vilket är en självklarhet! Det ska ju handla om henne). Hon söker efter något hon har förlorat. Vi får följa med på resan, då hon avslöjar sin livs hemlighet men hon finner aldrig det hon förlorat, igen. Vårt drama med happy end, blev plötsligt till en dramatragedi. Sorgligt men nödvändigt. Känslosamt. En avslöjad livshemlighet!
Känslan av att vara Gud eller hans motståndare är enorm. Vi ”dödade” dottern. Det känns hemskt! Hon har ju hängt med sedan treatment 1. Samtidigt blev det mycket bättre. Och faktum är att när filmen visas på vita duken, är det INGEN som har en aning om att det fanns en dotter på sid 1 och sid 124.
Nu skickar vi iväg vår baby. Men tyvärr är slakten inte över än. Det kommer säkert bli många mord innan filmen har premiär:)!

Ur filmen Adaptation (2002)
Ouch….
Pernilla
http://www.mckeestory.com/

Annonser

Manusföljetongen Del 4. Det är målet, inte vägen dit, som är viktigast.

Har ni någon gång märkt att en riktigt bra och spännande film ibland helt plötsligt ”saggar” och tråkar till sig sådär sjuttio minuter in i filmen? Den spännande upptakten har fått dig sitta klistrad i biofåtöljen, men plötsligt får du lust att köpa mer popcorn, hångla med din dejt eller gå på toa.
Det är den förkastliga Akt 2.
Efter ca femtio procent in i filmen, runt en timme, har vår hjälte bestämt sig för att fullständigt hänge sig åt sitt mål och försöken att ta sig dit – Point of no return. Hjälten kan helt enkelt inte gå tillbaka i handlingen utan måste gå framåt.
Men det är här som manusförfattaren ofta tappar greppet. Du har byggt upp en spännande början, där vi lärt känna vår hjälte, utsatt henne/honom för några spännande incidenter, som ger henne/honom ett mål att sträva efter. Du har placerat dit en fiende, som ska försöka stoppa din hjälte från att nå målet och vi har också träffat hjältens stora kärlek (som ibland är målet). Allt det där är roligt och spännande att fantisera och bygga ihop, men SEN…
I Akt 2, ska det börja krångla till sig ordentligt för vår hjälte. Motgångarna ska hagla och han/hon ska köra i 190 rakt ner i avgrunden (Black moment eller Major setback) och det är ofta här som ett manus inte riktigt håller sig på banan. Händelserna staplas på varandra och det ”händer” inte så mycket, eller så händer det överdrivet mycket. En massa lösa omvägar hit och dit. Hjälten står i alldeles för många vägskäl och vi sitter ibland och undrar: ”Vad sjutton gör han/hon nu?. ”Vad har det här med saken att göra?” Varför?!”.
Varför blir det så här? Jo….hjälten hade inget klart och tydligt mål från början. Om vår hjälte inte vet vart han/hon ska ta vägen redan under första halvan av manuset….då vet manusförfattaren inte det heller. Vi har ingen aning om vilka problem och hinder som vi ska snickra ihop för att hindra vår hjälte från att lyckas nå sitt mål….eftersom det är för luddigt, otydligt eller saknas helt. Förbaskat självklart egentligen….men inte så lätt som det verkar.

Anna Q i sitt hus i Malibu runt 1926.
I vårt manusarbete hade vi ett problem. Vår hjältinna, som är baserad på en verklig person, var för framgångsrik! Hon lyckades hela tiden med det hon tog sig för. Alla älskade henne och det var svårt att skapa hinder, problem och höga murar för henne att klättra över. Hennes mål var att bli rik. Och det blev hon. Men det är inget tydligt mål. Men om hennes mål är att bli rik och återvända hem….då är det mycket lättare att sätta käppar i hjulet för henne. Med lite ”filning” på målinriktningen, kommer Akt 2 att bli mycket mer spännande.
I verkliga livet brukar man säga: ”Det är inte målet, utan vägen dit som viktig”. I manusarbetet är det målet och inte vägen som är viktigast.
Ett tips: Hitta på ett så enkelt mål som möjligt. Då blir vägen dit mycket lättare att krångla till.

Lord of the Rings trilogin – tänk att ett enkelt litet mål som att ”ta den här ringen och förstör den” kan resultera i 17 Oscars statyetter och timvis av fantastisk film.

Pernilla

Manusföljetongen – Del 3. ”Det börjar verka kärlek banne mig!”

Ibland undrar man varför just ”de där två” skulle bli kära i varandra? Ja menar Richard Gere och Julia Roberts?! (Pretty Woman)….VARFÖR skulle de vara singlar? Eller Tom Hanks och Meg Ryan? (Sleepless in Seattle). Det är inte speciellt trovärdigt att de skulle lulla runt utan kärlekpartners, om man ser till deras yttre i alla fall.
Så vad är det som får kärlekspar att gnistra så där speciellt på film? Jo, precis som i verkligheten. Att se förbi den yttre identiteten och förstå den inre essensen.
Vår hjältinnas yttre identitet är en målmedveten karriärist. Hennes kärleksföremåls yttre identitet är också en karriärist. Han ska bli världens mest berömda skådespelare och ta Amerika med storm. Hon ska jobba hårt och tjäna pengar. De har samma mål. Rikedom.
Men han ser fram något annat hos vår hjältinna. Hennes inre essens. En kvinna som kanske inte alls drömmer om en karriär egentligen….utan som söker kärlek och bekräftelse…som vill ha familj….som önskar att hon blev sedd för den hon är. En sårbar kvinna….
”Jaha, så hon vill ge upp karriären för man och barn! Är det, det ni vill säga?” sa en ironisk producent på manusseminariet i Stockholm.
Ähm….ja…kanske…eller…Inte särskilt politiskt korrekt. En kvinna ska väl inte ge upp sin dröm för att satsa på familjen? Så vad gör vår hjältinna? Blir kärlekshistorien ett hinder för att hon ska nå sitt mål. Eller ger hon upp karriären för kärleken? Ja, det vet knappt vi, för ibland kan man inte ens som manusförfattare råda över karaktärerna.

”Plötsligt börjar folkmassan röra sig mot relingen.

EMIGRANTER
(olika språk)
AMERIKA! TITTA! AMERIKA!

Anna Q och Bill rusar upp och tränger sig fram genom folkhopen till relingen. Stolt och majestätisk står hon där – Statue of Liberty.

De ser hänfört på den enorma statyn och på Manhattans höga hus i fjärran. Bill kramar och lyfter upp Anna Q upp i luften. När han sätter ner henne, kysser han henne lätt, men kyssen övergår i en intensiv, ömsint, kärleksfull kyss.
Anna Q drar sig undan. Hon återtar kontrollen och börjar ”tjoa” med de andra emigranterna, som om ingenting hade hänt.”

Det var inte alls meningen att de skulle kyssas där…den scenen kom till helt av sig själv i den här omgången rewrite:). Vad ska de hitta på i akt två, som vi inte vet ännu?

Lite kärleksinspiration….

Love
P&P

Manusföljetången – Del 2. Tio procent i 1974 eller i 1905?

Hur fungerar manusstrukturen med vår ramhistoria egentligen?
I vårt manus, som bygger på en enda lång flashback – återblick – möter vi vår hjältinna som gammal och döende. Året är 1974. Hon minns tillbaka och vi får se hennes historia från det att hon är en ung flicka till att hon är en mogen kvinna i medelåldern. Här ligger huvudhistorien, som utspelar sig under seklets början 1889 -1928.
Nu är frågan….hur ska procenten i strukturen fördelas? Alltså de olika ”punkterna” där viktiga saker ska hända. S k plot points.
Manuset är just nu 128 sidor. Hjältinnan hamnar på sjukhus efter ett svårt fall 1974, på sidan 4, men börjar sin återblick på sidan 7. Hmmm…de första tio procenten (alltså då något ska hända som sätter i gång historien) borde ligga på sidan 12-13 om man utgår från manuset början. Ramhistoria och allt. …men på sid 12 ryker ju farsans jobb…Inte värst mycket ”ny möjlighet” för vår hjältinna….
Men om vi skalar bort ramhistorien – den som utspelar sig 1974 – och bara koncentrera oss på huvudstoryn – den om vår unga hjältinna som vill resa till Amerika – så dyker det upp ett brev från Amerika på sid 11, som gör att vår hjältinna bestämmer sig för att hon ska resa dit!

”Vi ser en vidsträckt åker och BRUKSARBETARE som sliter och jobbar med att gallra betor. Anna Q, Assar, Mamma Anna och Per rensar och gallrar. En UNG POJKE kommer rusandes. Han viftar med ett brev.

POJKE
BREV FRÅN AMERIKA! ALLIHOPA!
BREV FRÅN PERSSONS HILMA!

Anna Q släpper det hon har för händerna och rusar iväg.”
En ny vändning! Där satta den! Tio procent av hundraelva sidor! Då bortser vi ifrån de första 8 sidorna, som är ramhistorien. Detta betyder att manusstrukturen följer rätt procentsats i huvudhistorien. Om vi blir av med totalt ytterligare tio sidor och slutligen hamna på 120 sidor. Alltså är det där vi ska tänka manusstruktur.
Krångligt? You bet! För att skriva manus måste du inte bara ha fantasi och kunna skriva. Du måste vara en kall, kalkylerande matematiker som fattar procenten. Tur att jag gick ekonomisk linje på gymnasiet:).

I nästa del möter vår hjältinna kärleken för första gången. Ruskigt svårt. Vad är det som får två envisa karriärister som är ute efter fame and fortune, att falla för varandra, utan att de talar samma språk?

P&P

The rewrite – en manusföljetong. Del 1 – Slakta och strukturera!

På bordet ligger ett ”First draft” – första utkast – av vårt långfilmsmanus ”Anna Q”. Historien om den unga, fattiga flickan från Ystad som emigrerade till Amerika och blev en pionjär inom den amerikanske stumfilmen.

Det består av 125 sidor, vilket är ca 125 minuter på vita duken. Man beräknar en minut/sida och om allt ska vara ”by the book”, ska sidantalet inte överstiga 120 sidor. Alltså en tvåtimmarsrulle.
Det har tagit ett par år att komma hit. Timmar av research, synopisskrivande, treatmentutveckling, några utkast som vi kämpat med och som ingen annan fått se osv. Men detta utkast är gott nog för att kallas ”Ett första utkast”. Redo att visas upp för omvärlden.
Ändå krävs det redigering, pilleri, lite rewriting och så den där evinnerliga faran av att alltid börja från början igen. Trots att man inte kommit igenom manuset till slutet.
Idag satsar vi på manusets första trettio sidor. De första trettio minuterna. Här ska en hel massa saker hända. Vi ska få veta vem vår hjälte är. Vilken bakgrund hon kommer ifrån. Hur hennes liv ser ut just nu. Vad hon har för mål och vad som får hela resan att ta sin början.
Och sen ska det vara en krispig dialog. Rätt igenom hela manuset. Det är inte lätt att skriva krispig dialog. Egentligen ska man läsa dialogen ut högt och i detta fallet på bred skånska:

HANSSON
Vi har blivit tvungna att skära
nere polisstyrkan. Och jag är
ledsen att behöva meddela Nilsson
att han är entledigad från tjänsten.

Usch vad det låter fånigt när man läser högt. Rena Wallandermanuset! Och vad sjutton betyder ”entledigad” egentligen? Kan man säga det? Och sa man så 1889? Vad fick vi det ifrån? Försökte vi låta gammeldags? Lite rewrite:

HANSSON
Vi har blivit tvungna att skära
ner polisstyrkan. Nilsson är
friställd från och med i morgon.

Hmm…bara tre rader i stället för fyra. Bra. Fortsätter vi så, blir manuset kortare. Måste hålla oss inom 120 sidor så inte filmen blir för lång. Kapa, slakta, ta bort. Vi älskar det!. Och brukar med glädje se fram emot att slakta våra första manusutkast. Och det är precis det vi ska göra den här veckan. Slakta och strukturera. Men hur fungerar manusstrukturen med vår ramhistoria egentligen?

P&P

Jag är Gud!

Förra helgen fick jag veta att jag är Gud. Jag sitter där uppe på toppen tillsammans med likar som Nora Ephron (Sleepless in Seattle, When Harry met Sally) och James Cameron (Titanic, Avatar) och skapar karaktärer och universums som bara existerar i mina tankar. Jag är Gud. Skaparen. I alla fall i min roll som manusförfattare.
På manusseminariet i Stockholm i förra veckan, med den amerikanske manusgurun Michael Hague, fick jag och en stor del av svensk filmelit, en djupdykning i manusstruktur och hur man utvecklar trovärdiga karaktärer.
Magister Hauge talade i åtta timmar oavbrutet om karaktär, önskan och konflikt. De tre viktigaste beståndsdelarna i ett manus. Han talade också om karaktärens utvecklingen från yttre identitet till inre essens, och det slog mig hur oerhört duktig man måste vara på psykologi och mänskligt beteende om man ska skapa trovärdiga karaktärer på vita duken.
Om någon där ute tror att det bara är att skriva ett filmmanus….så kan han eller hon lägga slänga sig i väggen. Eller som Robert McKee, en annan manusguru säger: ”Att vara en bra manusförfattare är lika svårt som att vara hjärnkirurg. Regi är INGENTING i jämförelse”.
Och så är det. Allt handlar om en noga utvecklad struktur med exakta procentsatser för historiens vändpunkter, med synliga mål och yttre motivation, synlig konflikt och en yttre resa lika viktig som den inre resan. (Om du inte är Tarantino och bryter mot alla konstens regler).
Visste ni t ex att det finns fem olika sätt att skapa empati för din huvudkaraktär i början av filmen, vilket gör att ni överhuvudtaget har lust att titta vidare?
1. Skapa sympati för hjälten.
2. Sätt hjälten i fara.
3. Gör hjälten omtyckt.
4. Skapa en rolig hjälte.
5 Gör hjälten handlingskraftig.
Har du inte två av dessa situationer inom ca tio minuter av filmen, så kommer ingen ha lust att följa din hjälte i 90-120 min. Sen måste din hjälte ha ett mål. Hitta arken. Få flickan han är kär i. Rädd jorden. Annars har vi ingen lust att följa hjälten genom hela historien. Och sen måste hjälten ha STORA problem att nå sitt mål på vägen. Annars tappar vi intresset. Och SEN…ska hjälte nå sitt mål….eller inte. Beroende på om det är ett ”happy end” eller en tragedi. Allt detta skapar vi manusförfattare från ett ”blankt papper”. Svindlande och lite Gudaktigt! Men det är inte lätt.
Magister Hauge plockade ut en manusförfattare i publiken som fick berätta sin story, med utgångspunkt av vad vi lärt oss….Det gick fullständigt åt pipan.Magister Hauge vred sina händer, rynkade pannan, försökte förstå, men det blev en snårig manusboll som inte gick att nysta upp.
Det var då jag började småsvettas. Har mina karaktärer synliga mål? Är konflikten stark nog? Utvecklas de under resans gång? LIGGER ALLA VÄNDPUNKTER PÅ RÄTT PROCENTSATS?! ÄR JAG EN VÄRDIG (manus)GUD?!
Som tur var, fick vi alla med oss ett litet laminerat diagram, där hela strukturen är oerhört tydlig. Den sitter nu uppklistrad väl synlig vid datorn och jag tror att jag börjar få kläm på procenten!
Tack Michael Hague för en inspirerande dag!

Här får ni tips hur ni pitchar er film på 60 sekunder.

www.screenplaymastery.com

Pernilla

MER SEX PÅ BIO!

……. hm….vem vet….men skulle bara kolla vad det är som dra läsare egentligen:). Just i skrivandets stund, har jag ingen aning om ni blir fler, färre eller ligger på samma stadiga nivå som förut (tack alla som läser!) men som journalist vet jag att rubriken säljer tidningen. Likadant är det i reklamen och också på filmaffischen.
En bra filmtitel är inte alltid så lätt att knåpa ihop. Den ska snabbt och enkelt förmedla vad filmen handlar om. Den ska locka publik.
Som ”Gudfadern”, ”Alien”, ”Hajen”, ”Terminator” ”Ester”….:).
När vi började skriva manus, var det med ett projekt som handlade om hur 70-talets radikalfeminism påverkat en generation döttrar…(svårpublicerat ämne). Den hette från början ”Vera, Ellen & Cecilia” och syftade på de tre tecknade tanterna i ”Fem myror” som pedagogiskt lärde oss saker som: framför, i mitten och bakom. En film om tre tjejer som växte upp, starkt påverkade av radikalfeminismen och tjejernas svårigheter att som vuxna kvinnor hitta sina roller och sig själva. ” Det är för många karaktärer. För mycket att berätta.” fick vi höra av folk i branschen och blev tipsade om att skära ner manuset till häften, satsa på en tjej och göra den lite mer kommersiell.
”Hjälp för helvete! Hjälp” döpte vi om den till då. En riktig publikdragare, även om man inte har en aning om vad filmen handlar om. Men hade vi haft en bild på lilla tioåriga Cissi (vår huvudrollsinnehavare) övergiven på ett torg, omgiven av flygblad med en knuten kvinnonäve och en Grupp-åttasymbol, DÅ hade publiken strömmat till….eller undvikit den beroende på vilken generation man tillhört. ” Det är för….flamsigt….” fick vi höra (eftersom filmaffischen inte var klar än) och efter några vändor i finansieringsvärlden, ändrade vi då titeln till ”I stormens öga”. Seriöst. Bergmanskt. Vi hittade den titeln på en övergiven strand i dunkelt kvällsdis, berusade på kreativitet och starköl, utanför vår skrivarstuga i Beddingestrand.
Plötsligt blev det en (nästan) svartvit film, djup, fokuserad på inre känslostormar hos vår Cissi som vuxen, när hon gör upp med sin döda mamma en helg i mammans hus…”Alldeles för seriöst!”.
Hade vi väntat oss något annat?
Då började vi tappa fotfästet. Den ursprungliga idén började suddas ut och vi förlorade oss i vår historia. ”Vad handlade den om…egentligen?”.
Det var då den blev en musikal. ”GRÄS!”. Ett gäng ungdomar (starkt påverkade av 70-talets radikalfeminism förstås) umgås en sommar på en ärtplantage i Bjuv. Till tonerna av svenska rockklassiker.
Vi gick aldrig ut officiellt med den och efter ett par vändor med musikalen, gav vi upp. Vi lade projektet på hyllan och lät det ”lugna ner sig”. Kanske hade vi för mycket att berätta, kanske hade vi inte hittat ”storyn”, kanske VAR det en musikal.
Om du har läst hela vägen hit, så skulle jag vilja göra ett experiment: Vilken film hade du gått på (om du hade gått och tittat på den)?
Har du tid och lust, skriv under ”kommentar” vilken av följande alternativ du hade ”hookat” på (det räcker med en siffra):

1) ”Vera, Ellen och Cecilia”.
2) ”Hjälp för helvete! Hjälp!”
3) ”I stormens öga”.
4) ”Gräs”.

Tackar på förhand. Återkommer med lite statistik.
Pernilla

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine