Etikettarkiv: filmmanus

Manusföljetong Del 5. ”WHY THE FUCK DO YOU WASTE TWO HOURS OF MY LIFE WITH YOUR FUCKING MOVIE????!!!!”.

”WHY THE FUCK DO YOU WASTE TWO HOURS OF MY LIFE WITH YOUR FUCKING MOVIE????!!!!”. Ord och inga visor från manusgurun Robert McKee (spelad av Brian Cox) till Nicholas Cage i filmen Adaptation (2002 Charlie Kaufman). Den handlar om en manusförfattare som fått skrivkramp, men vars bror skördar stora framgångar efter att ha besökt Mr Mc Kees storyseminarium.
Vi har också besökt Mr McKees storyseminarium och suttit raka i ryggen, med avstängda telefoner och lyssnat till vart enda ord denne man rabblat under två dagar på en scen i London. RESPEKT!
Han lärde oss att vår film måste handla om någonting och också om att ”döda våra käraste” – Kill your darlings.
När vi började vår rewrite, hade vårt manus två början. Med våra två början, blev filmen till ett drama med lyckligt slut. Manuset startade med en ”hook”. En okänd kvinna får reda på att hon är adopterad av vår hjältinna. Sedan dyker den okända kvinnan upp på sid 124 och finner sin mor. Happy end. Trots att modern dör. ..hm…vem handlar den här filmen om? Dottern eller? Ska vi följa henne i vardagen 1974, någonstans i Washington? Vad jobbar hon med? Är hon gift? Har barn?….Men den skulle ju handla om Anna….
KILL YOUR BLOODY DARLING!” dundrar Mr Mc Kees cigarettskrovliga röst i bakhuvudet. Man kan nästa känna cigarettröken från hans fem pauscigg.
Ok. Döda dottern och satsa på en början. Plötsligt är vår hjältinna i fokus (vilket är en självklarhet! Det ska ju handla om henne). Hon söker efter något hon har förlorat. Vi får följa med på resan, då hon avslöjar sin livs hemlighet men hon finner aldrig det hon förlorat, igen. Vårt drama med happy end, blev plötsligt till en dramatragedi. Sorgligt men nödvändigt. Känslosamt. En avslöjad livshemlighet!
Känslan av att vara Gud eller hans motståndare är enorm. Vi ”dödade” dottern. Det känns hemskt! Hon har ju hängt med sedan treatment 1. Samtidigt blev det mycket bättre. Och faktum är att när filmen visas på vita duken, är det INGEN som har en aning om att det fanns en dotter på sid 1 och sid 124.
Nu skickar vi iväg vår baby. Men tyvärr är slakten inte över än. Det kommer säkert bli många mord innan filmen har premiär:)!

Ur filmen Adaptation (2002)
Ouch….
Pernilla
http://www.mckeestory.com/

Annonser

Manusföljetongen Del 4. Det är målet, inte vägen dit, som är viktigast.

Har ni någon gång märkt att en riktigt bra och spännande film ibland helt plötsligt ”saggar” och tråkar till sig sådär sjuttio minuter in i filmen? Den spännande upptakten har fått dig sitta klistrad i biofåtöljen, men plötsligt får du lust att köpa mer popcorn, hångla med din dejt eller gå på toa.
Det är den förkastliga Akt 2.
Efter ca femtio procent in i filmen, runt en timme, har vår hjälte bestämt sig för att fullständigt hänge sig åt sitt mål och försöken att ta sig dit – Point of no return. Hjälten kan helt enkelt inte gå tillbaka i handlingen utan måste gå framåt.
Men det är här som manusförfattaren ofta tappar greppet. Du har byggt upp en spännande början, där vi lärt känna vår hjälte, utsatt henne/honom för några spännande incidenter, som ger henne/honom ett mål att sträva efter. Du har placerat dit en fiende, som ska försöka stoppa din hjälte från att nå målet och vi har också träffat hjältens stora kärlek (som ibland är målet). Allt det där är roligt och spännande att fantisera och bygga ihop, men SEN…
I Akt 2, ska det börja krångla till sig ordentligt för vår hjälte. Motgångarna ska hagla och han/hon ska köra i 190 rakt ner i avgrunden (Black moment eller Major setback) och det är ofta här som ett manus inte riktigt håller sig på banan. Händelserna staplas på varandra och det ”händer” inte så mycket, eller så händer det överdrivet mycket. En massa lösa omvägar hit och dit. Hjälten står i alldeles för många vägskäl och vi sitter ibland och undrar: ”Vad sjutton gör han/hon nu?. ”Vad har det här med saken att göra?” Varför?!”.
Varför blir det så här? Jo….hjälten hade inget klart och tydligt mål från början. Om vår hjälte inte vet vart han/hon ska ta vägen redan under första halvan av manuset….då vet manusförfattaren inte det heller. Vi har ingen aning om vilka problem och hinder som vi ska snickra ihop för att hindra vår hjälte från att lyckas nå sitt mål….eftersom det är för luddigt, otydligt eller saknas helt. Förbaskat självklart egentligen….men inte så lätt som det verkar.

Anna Q i sitt hus i Malibu runt 1926.
I vårt manusarbete hade vi ett problem. Vår hjältinna, som är baserad på en verklig person, var för framgångsrik! Hon lyckades hela tiden med det hon tog sig för. Alla älskade henne och det var svårt att skapa hinder, problem och höga murar för henne att klättra över. Hennes mål var att bli rik. Och det blev hon. Men det är inget tydligt mål. Men om hennes mål är att bli rik och återvända hem….då är det mycket lättare att sätta käppar i hjulet för henne. Med lite ”filning” på målinriktningen, kommer Akt 2 att bli mycket mer spännande.
I verkliga livet brukar man säga: ”Det är inte målet, utan vägen dit som viktig”. I manusarbetet är det målet och inte vägen som är viktigast.
Ett tips: Hitta på ett så enkelt mål som möjligt. Då blir vägen dit mycket lättare att krångla till.

Lord of the Rings trilogin – tänk att ett enkelt litet mål som att ”ta den här ringen och förstör den” kan resultera i 17 Oscars statyetter och timvis av fantastisk film.

Pernilla

Grattis på födelsedagen Anna Q!

Det var när jag såg filmen ”Sunset Boulevard” från 1950 som jag upptäckte henne, Anna Q Nilsson. En blond skönhet med stark karaktär, vilja av stål och svensk accent.
Samma vecka läste syrran en kort text om henne i ett filmlexikon och vi blev nyfikna. Vem var hon, denna svenska som spelade kort med Gloria Swanson och Buster Keaton?
Vi googlade henne, men fann bara en kort, torr text på några rader om hennes ursprung som kändes mer eller mindre sann.
Något (eller någon…) sa till oss, att detta måste vi undersöka vidare. Och det gjorde vi. Men vi kunde aldrig drömma om vilken fantastisk historia som skulle öppna sig inför våra ögon.
Med stöd från SFI och Film i Skåne, började vi en resa i Anna Q:s fotspår och likt två snokande detektiver, tog oss ”bevisen” från Ystad och Hasslarp i Sverige till New York och Hollywood i USA.
Anna Q Nilsson föddes 1888 i Ystad och växte upp med sin familj i Hasslarp, där hennes pappa var förman på sockerbruket. Hon var en envis flicka med stora drömmar om ett annat liv, och när en nära vän till familjen hälsade på från Amerika, klädd i vackra hattar och vajande plymer, visste Anna Q sitt öde. Hon skulle till Amerika och bli rik och vacker. 1905 reste hon på enkel biljett till New York, köpt för egna pengar som hon jobbat ihop. Där blev hon upptäckt som fotomodell av dåtidens stora konstnärer och fotografer och hamnade senare vid filmen, som just sett dagens ljus i New York.
Anna Q reste med filmen till Hollywood och blev en pionjär inom den amerikanska filmindustrin. Hon var en av de mest eftertraktade och högst betalda filmstjärnorna under sin karriär (1911-1928) och hon återvände inte förrän 1921 till Sverige, då som firad filmstjärna. Hon gjorde Värmlänningarna (1921), men reste tillbaka till USA, och gjorde en karriär, som Greta Garbo bara kunnat drömma om.
(Anna Q spelar sig själv som bortglömd stumfilmsstjärna i Sunset Boulevard 1950)
Runt 250 filmer hann hon med under sin karriär. Hon var vår största filmstjärna och banade väg för Greta Garbo, Ingrid Bergman, Signe Hasso m fl. Hon var den första svenska filmstjärnan som fått en stjärna på Hollywood Walk of Fame, och hon spelade mot alla de största under sin tid. Hon var en föregångare för många kvinnor, gjorde sina egna stunts, klädde sig i långbyxor och rökte offentligt. På äktenskapsfronten hade hon inte samma tur. ”Män är som ägg. Man vet aldrig vad man får”. lär hon ha sagt och satsade allt på filmen.
Men hennes karriär avbröts hastigt 1928, då hon var med om en ridolycka och försvann från filmen under sju år. Under den tiden förändrades Hollywood drastiskt. Ljudfilmen kom och många stumfilmsstjärnors karriärer krossades. Greta Garbo tog platsen som den svenska vampen (hon vägrade träffa Anna Q) och Anna Q, som gjorde ett antal filmer under ljuderan, men som glömdes bort och dog ensam i Hemmet, Sun City i Kalifornien 1974.
Idag är det inte många som vet vem hon är. Ett stycke svensk film-kvinno-och emigrant historia som riskerade att försvinna helt, om vi inte fått möjligheten att ”gräva fram henne”.
Men det krävs mer än så. I vår hylla står idag mängder av pärmar, fyllda med info, bilder, artiklar om Anna Q. Researchmaterial som nu resulterat i ett första utkast av ett filmmanus, en blivande dokumentär, en utställning och i framtiden en bok. Det kräver tid, pengar och engagemang och vi jobbar hårt på att berätta denna fantastiska historia om en kvinna, med mottot ”Man kan om man vill” . Ett människoöde som vi tycker är värt att uppmärksammas. En kvinna som även idag är en förebild för den som försöker förverkliga en dröm. Idag skulle hon blivit 122 år…

Grattis på födelsedagen Anna Q!

Pernilla & Petra och alla dina trogna fans.