Tag Archives: manus

Är filmbranschen redo eller är vi knäppa i skallen?

De dyker upp hela tiden. Filmerna som blir gjorda. Filmerna som lyckas ta sig från en tom manussida till en premiär på vita duken. Det är tusentals hinder på vägen som ska övervinnas och många nålsögon som ska slinkas igenom.
Men vilka slinker då igenom? Efter lite efterforskning på kommande svenska filmer, så är dysfunktionella familjer, tonårstrubbel, religiösa motsättningar och ”underdogs” vanligt förekommande. Och så Del 3:orna som den här gången representeras av Änglagård- tredje gånge gillt.
Det verkar som de filmer som visas på bio, följer en marknära nivå, längs en rak linje, utan att sticka ut. Lite som dansbandsmusik. Tillgänglig och bred. För mycket saxofon helt enkelt.
När jag granskar våra manusidéer: Episk storfilm som utspelar sig i seklets början om en ung flicka som blir pionjär i den amerikanska filmbranschen (Anna Q), fyra medelålders kvinnliga rockbrudar som lider av extrem fyrtioårskris men som tar revansch under en galen turné i Sverige (WitchKraft- a shortcut to hell), kvinna mitt i livet som går in i väggen och vaknar upp i en svart-vit Bergmansk värld (Tidlösa) och ung kille som avslöjar sin identitet som son till den förvisade Flashbaby, i en stad där 80-talet raderats från historien (Dirty Flashfoot), så undrar jag om branschen är redo för oss eller om vi är helt ute och cyklar?
Har vi för mycket fantasi? Lyfter vi våra idéer upp på en overklig nivå som är för konstig att greppa för gemene man? Tänker vi för stort? För dyrt? För mycket distade gitarrer?
Jag saknar fantasin i svensk film, den där upplevelsen som inte är diskbänksrealistisk, politisk korrekt och skraj för att dra ett fingefäpplande solo. Men frågan är om filmbranschen är redo?

Diskbänksrealism på Tinroof

Write on
Pernilla

Annonser

Manusföljetongen Del 4. Det är målet, inte vägen dit, som är viktigast.

Har ni någon gång märkt att en riktigt bra och spännande film ibland helt plötsligt ”saggar” och tråkar till sig sådär sjuttio minuter in i filmen? Den spännande upptakten har fått dig sitta klistrad i biofåtöljen, men plötsligt får du lust att köpa mer popcorn, hångla med din dejt eller gå på toa.
Det är den förkastliga Akt 2.
Efter ca femtio procent in i filmen, runt en timme, har vår hjälte bestämt sig för att fullständigt hänge sig åt sitt mål och försöken att ta sig dit – Point of no return. Hjälten kan helt enkelt inte gå tillbaka i handlingen utan måste gå framåt.
Men det är här som manusförfattaren ofta tappar greppet. Du har byggt upp en spännande början, där vi lärt känna vår hjälte, utsatt henne/honom för några spännande incidenter, som ger henne/honom ett mål att sträva efter. Du har placerat dit en fiende, som ska försöka stoppa din hjälte från att nå målet och vi har också träffat hjältens stora kärlek (som ibland är målet). Allt det där är roligt och spännande att fantisera och bygga ihop, men SEN…
I Akt 2, ska det börja krångla till sig ordentligt för vår hjälte. Motgångarna ska hagla och han/hon ska köra i 190 rakt ner i avgrunden (Black moment eller Major setback) och det är ofta här som ett manus inte riktigt håller sig på banan. Händelserna staplas på varandra och det ”händer” inte så mycket, eller så händer det överdrivet mycket. En massa lösa omvägar hit och dit. Hjälten står i alldeles för många vägskäl och vi sitter ibland och undrar: ”Vad sjutton gör han/hon nu?. ”Vad har det här med saken att göra?” Varför?!”.
Varför blir det så här? Jo….hjälten hade inget klart och tydligt mål från början. Om vår hjälte inte vet vart han/hon ska ta vägen redan under första halvan av manuset….då vet manusförfattaren inte det heller. Vi har ingen aning om vilka problem och hinder som vi ska snickra ihop för att hindra vår hjälte från att lyckas nå sitt mål….eftersom det är för luddigt, otydligt eller saknas helt. Förbaskat självklart egentligen….men inte så lätt som det verkar.

Anna Q i sitt hus i Malibu runt 1926.
I vårt manusarbete hade vi ett problem. Vår hjältinna, som är baserad på en verklig person, var för framgångsrik! Hon lyckades hela tiden med det hon tog sig för. Alla älskade henne och det var svårt att skapa hinder, problem och höga murar för henne att klättra över. Hennes mål var att bli rik. Och det blev hon. Men det är inget tydligt mål. Men om hennes mål är att bli rik och återvända hem….då är det mycket lättare att sätta käppar i hjulet för henne. Med lite ”filning” på målinriktningen, kommer Akt 2 att bli mycket mer spännande.
I verkliga livet brukar man säga: ”Det är inte målet, utan vägen dit som viktig”. I manusarbetet är det målet och inte vägen som är viktigast.
Ett tips: Hitta på ett så enkelt mål som möjligt. Då blir vägen dit mycket lättare att krångla till.

Lord of the Rings trilogin – tänk att ett enkelt litet mål som att ”ta den här ringen och förstör den” kan resultera i 17 Oscars statyetter och timvis av fantastisk film.

Pernilla

Manusföljetången – Del 2. Tio procent i 1974 eller i 1905?

Hur fungerar manusstrukturen med vår ramhistoria egentligen?
I vårt manus, som bygger på en enda lång flashback – återblick – möter vi vår hjältinna som gammal och döende. Året är 1974. Hon minns tillbaka och vi får se hennes historia från det att hon är en ung flicka till att hon är en mogen kvinna i medelåldern. Här ligger huvudhistorien, som utspelar sig under seklets början 1889 -1928.
Nu är frågan….hur ska procenten i strukturen fördelas? Alltså de olika ”punkterna” där viktiga saker ska hända. S k plot points.
Manuset är just nu 128 sidor. Hjältinnan hamnar på sjukhus efter ett svårt fall 1974, på sidan 4, men börjar sin återblick på sidan 7. Hmmm…de första tio procenten (alltså då något ska hända som sätter i gång historien) borde ligga på sidan 12-13 om man utgår från manuset början. Ramhistoria och allt. …men på sid 12 ryker ju farsans jobb…Inte värst mycket ”ny möjlighet” för vår hjältinna….
Men om vi skalar bort ramhistorien – den som utspelar sig 1974 – och bara koncentrera oss på huvudstoryn – den om vår unga hjältinna som vill resa till Amerika – så dyker det upp ett brev från Amerika på sid 11, som gör att vår hjältinna bestämmer sig för att hon ska resa dit!

”Vi ser en vidsträckt åker och BRUKSARBETARE som sliter och jobbar med att gallra betor. Anna Q, Assar, Mamma Anna och Per rensar och gallrar. En UNG POJKE kommer rusandes. Han viftar med ett brev.

POJKE
BREV FRÅN AMERIKA! ALLIHOPA!
BREV FRÅN PERSSONS HILMA!

Anna Q släpper det hon har för händerna och rusar iväg.”
En ny vändning! Där satta den! Tio procent av hundraelva sidor! Då bortser vi ifrån de första 8 sidorna, som är ramhistorien. Detta betyder att manusstrukturen följer rätt procentsats i huvudhistorien. Om vi blir av med totalt ytterligare tio sidor och slutligen hamna på 120 sidor. Alltså är det där vi ska tänka manusstruktur.
Krångligt? You bet! För att skriva manus måste du inte bara ha fantasi och kunna skriva. Du måste vara en kall, kalkylerande matematiker som fattar procenten. Tur att jag gick ekonomisk linje på gymnasiet:).

I nästa del möter vår hjältinna kärleken för första gången. Ruskigt svårt. Vad är det som får två envisa karriärister som är ute efter fame and fortune, att falla för varandra, utan att de talar samma språk?

P&P

The rewrite – en manusföljetong. Del 1 – Slakta och strukturera!

På bordet ligger ett ”First draft” – första utkast – av vårt långfilmsmanus ”Anna Q”. Historien om den unga, fattiga flickan från Ystad som emigrerade till Amerika och blev en pionjär inom den amerikanske stumfilmen.

Det består av 125 sidor, vilket är ca 125 minuter på vita duken. Man beräknar en minut/sida och om allt ska vara ”by the book”, ska sidantalet inte överstiga 120 sidor. Alltså en tvåtimmarsrulle.
Det har tagit ett par år att komma hit. Timmar av research, synopisskrivande, treatmentutveckling, några utkast som vi kämpat med och som ingen annan fått se osv. Men detta utkast är gott nog för att kallas ”Ett första utkast”. Redo att visas upp för omvärlden.
Ändå krävs det redigering, pilleri, lite rewriting och så den där evinnerliga faran av att alltid börja från början igen. Trots att man inte kommit igenom manuset till slutet.
Idag satsar vi på manusets första trettio sidor. De första trettio minuterna. Här ska en hel massa saker hända. Vi ska få veta vem vår hjälte är. Vilken bakgrund hon kommer ifrån. Hur hennes liv ser ut just nu. Vad hon har för mål och vad som får hela resan att ta sin början.
Och sen ska det vara en krispig dialog. Rätt igenom hela manuset. Det är inte lätt att skriva krispig dialog. Egentligen ska man läsa dialogen ut högt och i detta fallet på bred skånska:

HANSSON
Vi har blivit tvungna att skära
nere polisstyrkan. Och jag är
ledsen att behöva meddela Nilsson
att han är entledigad från tjänsten.

Usch vad det låter fånigt när man läser högt. Rena Wallandermanuset! Och vad sjutton betyder ”entledigad” egentligen? Kan man säga det? Och sa man så 1889? Vad fick vi det ifrån? Försökte vi låta gammeldags? Lite rewrite:

HANSSON
Vi har blivit tvungna att skära
ner polisstyrkan. Nilsson är
friställd från och med i morgon.

Hmm…bara tre rader i stället för fyra. Bra. Fortsätter vi så, blir manuset kortare. Måste hålla oss inom 120 sidor så inte filmen blir för lång. Kapa, slakta, ta bort. Vi älskar det!. Och brukar med glädje se fram emot att slakta våra första manusutkast. Och det är precis det vi ska göra den här veckan. Slakta och strukturera. Men hur fungerar manusstrukturen med vår ramhistoria egentligen?

P&P

Jag är Gud!

Förra helgen fick jag veta att jag är Gud. Jag sitter där uppe på toppen tillsammans med likar som Nora Ephron (Sleepless in Seattle, When Harry met Sally) och James Cameron (Titanic, Avatar) och skapar karaktärer och universums som bara existerar i mina tankar. Jag är Gud. Skaparen. I alla fall i min roll som manusförfattare.
På manusseminariet i Stockholm i förra veckan, med den amerikanske manusgurun Michael Hague, fick jag och en stor del av svensk filmelit, en djupdykning i manusstruktur och hur man utvecklar trovärdiga karaktärer.
Magister Hauge talade i åtta timmar oavbrutet om karaktär, önskan och konflikt. De tre viktigaste beståndsdelarna i ett manus. Han talade också om karaktärens utvecklingen från yttre identitet till inre essens, och det slog mig hur oerhört duktig man måste vara på psykologi och mänskligt beteende om man ska skapa trovärdiga karaktärer på vita duken.
Om någon där ute tror att det bara är att skriva ett filmmanus….så kan han eller hon lägga slänga sig i väggen. Eller som Robert McKee, en annan manusguru säger: ”Att vara en bra manusförfattare är lika svårt som att vara hjärnkirurg. Regi är INGENTING i jämförelse”.
Och så är det. Allt handlar om en noga utvecklad struktur med exakta procentsatser för historiens vändpunkter, med synliga mål och yttre motivation, synlig konflikt och en yttre resa lika viktig som den inre resan. (Om du inte är Tarantino och bryter mot alla konstens regler).
Visste ni t ex att det finns fem olika sätt att skapa empati för din huvudkaraktär i början av filmen, vilket gör att ni överhuvudtaget har lust att titta vidare?
1. Skapa sympati för hjälten.
2. Sätt hjälten i fara.
3. Gör hjälten omtyckt.
4. Skapa en rolig hjälte.
5 Gör hjälten handlingskraftig.
Har du inte två av dessa situationer inom ca tio minuter av filmen, så kommer ingen ha lust att följa din hjälte i 90-120 min. Sen måste din hjälte ha ett mål. Hitta arken. Få flickan han är kär i. Rädd jorden. Annars har vi ingen lust att följa hjälten genom hela historien. Och sen måste hjälten ha STORA problem att nå sitt mål på vägen. Annars tappar vi intresset. Och SEN…ska hjälte nå sitt mål….eller inte. Beroende på om det är ett ”happy end” eller en tragedi. Allt detta skapar vi manusförfattare från ett ”blankt papper”. Svindlande och lite Gudaktigt! Men det är inte lätt.
Magister Hauge plockade ut en manusförfattare i publiken som fick berätta sin story, med utgångspunkt av vad vi lärt oss….Det gick fullständigt åt pipan.Magister Hauge vred sina händer, rynkade pannan, försökte förstå, men det blev en snårig manusboll som inte gick att nysta upp.
Det var då jag började småsvettas. Har mina karaktärer synliga mål? Är konflikten stark nog? Utvecklas de under resans gång? LIGGER ALLA VÄNDPUNKTER PÅ RÄTT PROCENTSATS?! ÄR JAG EN VÄRDIG (manus)GUD?!
Som tur var, fick vi alla med oss ett litet laminerat diagram, där hela strukturen är oerhört tydlig. Den sitter nu uppklistrad väl synlig vid datorn och jag tror att jag börjar få kläm på procenten!
Tack Michael Hague för en inspirerande dag!

Här får ni tips hur ni pitchar er film på 60 sekunder.

www.screenplaymastery.com

Pernilla

Bejaka din inre häxa och flyg högt!

I kväll är vi många som dammar av spindelväven från kvastarna och styr kosan mot Blåkulla. Om inte i verkligheten, så i fantasin.
Häxor och häxkraft har alltid fascinerat mig. Redan som liten var båda jag och syrran först i kvarteret, klädda i rutiga förkläden, hucklen, rouge på kinderna och fräknar på näsan, redo att terrorisera omgivningen med kaffe och kakor. Jag hade ståltråd i flätorna för att de skulle stå ut som rena Pippi-Långstrump-looken och golvmoppar och sopkvastar fick agera häxkvastar.
Häxintresset har följt med mig genom livet, och för tio år sedan startade jag och min granne Pia, Häxafton då ett gäng ”häxor” träffades, lagade mat, mixade drinkar, sjöng, dansade, spelade biljard och ylade mot fullmånen.
Vi var snälla häxor, utan onda avsikter, men det som vi alla hade gemensamt var en inre styrka. Häxkraft i mina ögon är inre styrka men också förmågan att ha distans till sig själv. Att våga vara den man är. Att våga satsa på sina drömmar. Att våga misslyckas. Att våga tro på att ingenting är omöjligt. Att våga skratta åt sig själv.
Intresset för den här häxkraften, har idag resulterat i ett långfilmsmanus – ”WitchKraft – a short cut to hell”. En film om en ung svärmorsdröm, som ger sig iväg på en reunionturné med sin avlidne mammas gamla (tjej)hårdrocksband, men där alla ”häxorna” lider av extrem ålderskris.
Idén fick jag, när jag reste med min x-man, trummis i Hammerfall, på hårdrocksturné, genom Europa, och samtalade med busschauffören David, som också agerade som riddare under konserten… Han berättade att den roligaste turnén han bussat runt i världen, var en turné med ett kvinnligt hårdrocksband, där alla var 40+. ”Never seen anything like it!” sa han stormförtjust. Mötley Crüe släng er i väggen! tänkte jag.
Min fantasi fick genast fart. Det var på tiden att kvinnor på film skulle få bära sig åt, vara sig själva, leva ut sina nojor och skratta åt sina egna fel och brister. I takt till djävulskt bra hårdrock.
Hårdrocken energi mixad med en stor portion häxkraft och ett gäng frustrerade 40-plussare med åldersnoja, kan inte gå fel…Fick en känsla av att många skulle kunna identifiera sig med karaktärerna…
Syrran och jag började spinna loss på idén och idag finns en story.
Den 23 april, träffar vi SF för att presentera våra häxor Sussi (gitarr) Eva (sång) Ullis (trummor) och Kajan (bas) och storyn om dem – ”WitchKraft – a shortcut to hell” – med förhoppning att vi snart får lite magiska häxkrafter, ruffig musik och kvinnligt jävlar anamma på vita duken – i en och samma film.

Utdrag ur vårt manus ”WitchKraft-a short cut to hell”.

”Ett extremt bakfullt WitchKraft spelar sina låtar på scoutgårdens provisoriska scen mellan griffeltavlan och en hög tv på hjul. Men de unga scoutpojkarnas sura miner, får dem snabbt att byta repertoar.
Sångerskan Eva förslår några Gullan Bornemark-visor, vilket hon, som varit hemmamamma i alla år, är en fena på. Scoutpojkarna är nöjda och klämmer i för kung och fosterland.
Gitarristen Sussi är stormförtjust i den unga publiken och gör sitt bästa i alldeles för tajta skinnbrallor, inför småkillarna i takt till ”Sudda Sudda” och ”Den olydiga ballongen”.
Efter gigget blir det lekar. Medan Sussi och Eva hoppar säck, knyter knopar och lirar boll, får gothbasisten Kajan agera målstolpe eftersom den gamla är trasig och hon är dödstrött. Ullis, som inte kan springa i sina sylvassa stövlar, smiter iväg.
I den stora lokalen står ett fint saftkalas uppdukat. I sin desperation, spetsar Ullis en saftbringare med vodka, sjunker ner i läs-och myshörnan och tar sig en välförtjänt vodka-hallonsaft innan lokalen invaderas av törstiga pojkscouter…”.

And away we gooooo…………….

Pernilla

Tips på häxfilmer: Häxorna från Eastwick och Magiska Systrar.

Grattis på födelsedagen Anna Q!

Det var när jag såg filmen ”Sunset Boulevard” från 1950 som jag upptäckte henne, Anna Q Nilsson. En blond skönhet med stark karaktär, vilja av stål och svensk accent.
Samma vecka läste syrran en kort text om henne i ett filmlexikon och vi blev nyfikna. Vem var hon, denna svenska som spelade kort med Gloria Swanson och Buster Keaton?
Vi googlade henne, men fann bara en kort, torr text på några rader om hennes ursprung som kändes mer eller mindre sann.
Något (eller någon…) sa till oss, att detta måste vi undersöka vidare. Och det gjorde vi. Men vi kunde aldrig drömma om vilken fantastisk historia som skulle öppna sig inför våra ögon.
Med stöd från SFI och Film i Skåne, började vi en resa i Anna Q:s fotspår och likt två snokande detektiver, tog oss ”bevisen” från Ystad och Hasslarp i Sverige till New York och Hollywood i USA.
Anna Q Nilsson föddes 1888 i Ystad och växte upp med sin familj i Hasslarp, där hennes pappa var förman på sockerbruket. Hon var en envis flicka med stora drömmar om ett annat liv, och när en nära vän till familjen hälsade på från Amerika, klädd i vackra hattar och vajande plymer, visste Anna Q sitt öde. Hon skulle till Amerika och bli rik och vacker. 1905 reste hon på enkel biljett till New York, köpt för egna pengar som hon jobbat ihop. Där blev hon upptäckt som fotomodell av dåtidens stora konstnärer och fotografer och hamnade senare vid filmen, som just sett dagens ljus i New York.
Anna Q reste med filmen till Hollywood och blev en pionjär inom den amerikanska filmindustrin. Hon var en av de mest eftertraktade och högst betalda filmstjärnorna under sin karriär (1911-1928) och hon återvände inte förrän 1921 till Sverige, då som firad filmstjärna. Hon gjorde Värmlänningarna (1921), men reste tillbaka till USA, och gjorde en karriär, som Greta Garbo bara kunnat drömma om.
(Anna Q spelar sig själv som bortglömd stumfilmsstjärna i Sunset Boulevard 1950)
Runt 250 filmer hann hon med under sin karriär. Hon var vår största filmstjärna och banade väg för Greta Garbo, Ingrid Bergman, Signe Hasso m fl. Hon var den första svenska filmstjärnan som fått en stjärna på Hollywood Walk of Fame, och hon spelade mot alla de största under sin tid. Hon var en föregångare för många kvinnor, gjorde sina egna stunts, klädde sig i långbyxor och rökte offentligt. På äktenskapsfronten hade hon inte samma tur. ”Män är som ägg. Man vet aldrig vad man får”. lär hon ha sagt och satsade allt på filmen.
Men hennes karriär avbröts hastigt 1928, då hon var med om en ridolycka och försvann från filmen under sju år. Under den tiden förändrades Hollywood drastiskt. Ljudfilmen kom och många stumfilmsstjärnors karriärer krossades. Greta Garbo tog platsen som den svenska vampen (hon vägrade träffa Anna Q) och Anna Q, som gjorde ett antal filmer under ljuderan, men som glömdes bort och dog ensam i Hemmet, Sun City i Kalifornien 1974.
Idag är det inte många som vet vem hon är. Ett stycke svensk film-kvinno-och emigrant historia som riskerade att försvinna helt, om vi inte fått möjligheten att ”gräva fram henne”.
Men det krävs mer än så. I vår hylla står idag mängder av pärmar, fyllda med info, bilder, artiklar om Anna Q. Researchmaterial som nu resulterat i ett första utkast av ett filmmanus, en blivande dokumentär, en utställning och i framtiden en bok. Det kräver tid, pengar och engagemang och vi jobbar hårt på att berätta denna fantastiska historia om en kvinna, med mottot ”Man kan om man vill” . Ett människoöde som vi tycker är värt att uppmärksammas. En kvinna som även idag är en förebild för den som försöker förverkliga en dröm. Idag skulle hon blivit 122 år…

Grattis på födelsedagen Anna Q!

Pernilla & Petra och alla dina trogna fans.