Tag Archives: witchkraft

Är filmbranschen redo eller är vi knäppa i skallen?

De dyker upp hela tiden. Filmerna som blir gjorda. Filmerna som lyckas ta sig från en tom manussida till en premiär på vita duken. Det är tusentals hinder på vägen som ska övervinnas och många nålsögon som ska slinkas igenom.
Men vilka slinker då igenom? Efter lite efterforskning på kommande svenska filmer, så är dysfunktionella familjer, tonårstrubbel, religiösa motsättningar och ”underdogs” vanligt förekommande. Och så Del 3:orna som den här gången representeras av Änglagård- tredje gånge gillt.
Det verkar som de filmer som visas på bio, följer en marknära nivå, längs en rak linje, utan att sticka ut. Lite som dansbandsmusik. Tillgänglig och bred. För mycket saxofon helt enkelt.
När jag granskar våra manusidéer: Episk storfilm som utspelar sig i seklets början om en ung flicka som blir pionjär i den amerikanska filmbranschen (Anna Q), fyra medelålders kvinnliga rockbrudar som lider av extrem fyrtioårskris men som tar revansch under en galen turné i Sverige (WitchKraft- a shortcut to hell), kvinna mitt i livet som går in i väggen och vaknar upp i en svart-vit Bergmansk värld (Tidlösa) och ung kille som avslöjar sin identitet som son till den förvisade Flashbaby, i en stad där 80-talet raderats från historien (Dirty Flashfoot), så undrar jag om branschen är redo för oss eller om vi är helt ute och cyklar?
Har vi för mycket fantasi? Lyfter vi våra idéer upp på en overklig nivå som är för konstig att greppa för gemene man? Tänker vi för stort? För dyrt? För mycket distade gitarrer?
Jag saknar fantasin i svensk film, den där upplevelsen som inte är diskbänksrealistisk, politisk korrekt och skraj för att dra ett fingefäpplande solo. Men frågan är om filmbranschen är redo?

Diskbänksrealism på Tinroof

Write on
Pernilla

Annonser

Bejaka din inre häxa och flyg högt!

I kväll är vi många som dammar av spindelväven från kvastarna och styr kosan mot Blåkulla. Om inte i verkligheten, så i fantasin.
Häxor och häxkraft har alltid fascinerat mig. Redan som liten var båda jag och syrran först i kvarteret, klädda i rutiga förkläden, hucklen, rouge på kinderna och fräknar på näsan, redo att terrorisera omgivningen med kaffe och kakor. Jag hade ståltråd i flätorna för att de skulle stå ut som rena Pippi-Långstrump-looken och golvmoppar och sopkvastar fick agera häxkvastar.
Häxintresset har följt med mig genom livet, och för tio år sedan startade jag och min granne Pia, Häxafton då ett gäng ”häxor” träffades, lagade mat, mixade drinkar, sjöng, dansade, spelade biljard och ylade mot fullmånen.
Vi var snälla häxor, utan onda avsikter, men det som vi alla hade gemensamt var en inre styrka. Häxkraft i mina ögon är inre styrka men också förmågan att ha distans till sig själv. Att våga vara den man är. Att våga satsa på sina drömmar. Att våga misslyckas. Att våga tro på att ingenting är omöjligt. Att våga skratta åt sig själv.
Intresset för den här häxkraften, har idag resulterat i ett långfilmsmanus – ”WitchKraft – a short cut to hell”. En film om en ung svärmorsdröm, som ger sig iväg på en reunionturné med sin avlidne mammas gamla (tjej)hårdrocksband, men där alla ”häxorna” lider av extrem ålderskris.
Idén fick jag, när jag reste med min x-man, trummis i Hammerfall, på hårdrocksturné, genom Europa, och samtalade med busschauffören David, som också agerade som riddare under konserten… Han berättade att den roligaste turnén han bussat runt i världen, var en turné med ett kvinnligt hårdrocksband, där alla var 40+. ”Never seen anything like it!” sa han stormförtjust. Mötley Crüe släng er i väggen! tänkte jag.
Min fantasi fick genast fart. Det var på tiden att kvinnor på film skulle få bära sig åt, vara sig själva, leva ut sina nojor och skratta åt sina egna fel och brister. I takt till djävulskt bra hårdrock.
Hårdrocken energi mixad med en stor portion häxkraft och ett gäng frustrerade 40-plussare med åldersnoja, kan inte gå fel…Fick en känsla av att många skulle kunna identifiera sig med karaktärerna…
Syrran och jag började spinna loss på idén och idag finns en story.
Den 23 april, träffar vi SF för att presentera våra häxor Sussi (gitarr) Eva (sång) Ullis (trummor) och Kajan (bas) och storyn om dem – ”WitchKraft – a shortcut to hell” – med förhoppning att vi snart får lite magiska häxkrafter, ruffig musik och kvinnligt jävlar anamma på vita duken – i en och samma film.

Utdrag ur vårt manus ”WitchKraft-a short cut to hell”.

”Ett extremt bakfullt WitchKraft spelar sina låtar på scoutgårdens provisoriska scen mellan griffeltavlan och en hög tv på hjul. Men de unga scoutpojkarnas sura miner, får dem snabbt att byta repertoar.
Sångerskan Eva förslår några Gullan Bornemark-visor, vilket hon, som varit hemmamamma i alla år, är en fena på. Scoutpojkarna är nöjda och klämmer i för kung och fosterland.
Gitarristen Sussi är stormförtjust i den unga publiken och gör sitt bästa i alldeles för tajta skinnbrallor, inför småkillarna i takt till ”Sudda Sudda” och ”Den olydiga ballongen”.
Efter gigget blir det lekar. Medan Sussi och Eva hoppar säck, knyter knopar och lirar boll, får gothbasisten Kajan agera målstolpe eftersom den gamla är trasig och hon är dödstrött. Ullis, som inte kan springa i sina sylvassa stövlar, smiter iväg.
I den stora lokalen står ett fint saftkalas uppdukat. I sin desperation, spetsar Ullis en saftbringare med vodka, sjunker ner i läs-och myshörnan och tar sig en välförtjänt vodka-hallonsaft innan lokalen invaderas av törstiga pojkscouter…”.

And away we gooooo…………….

Pernilla

Tips på häxfilmer: Häxorna från Eastwick och Magiska Systrar.